Alperna runt 2020, 27 januari

Långsam frukost för mig och lite snabbare för Jonas och Eva-Katarina som åkte tillbaka till Innsbruck.

Lennart och jag packade ihop och åkte vidare upp i Val di Fassa till Campitello. Utefter vägen såg vi mer av stormens förödelse efter bergväggarna. Jag trodde inte att det kan vara möjligt att ta hand om all den stormfällda skogen på de branta sluttningarna. Sen upptäckte jag att det bara var rotvältor på stora ytor och skogsmaskiner långt, långt upp. Så imponerande!

Jag var helt slut. Vi fick vårt hotellrum och jag somnade med en gång och sov i över två timmar och hade nog kunnat sova ändå längre. Vår plan var att ta fram utförsskidorna och ta liften upp i systemet. Men eftersom det inte var så många timmar kvar av eftermiddagen tog vi längdskidorna igen. 

Hur obegriplig är tillvaron!? Nu var det återigen kalla, hårda spår, minusgrader och solsken!! Vi stakade/gled upp till Canazei och ner en bit nedanför Campitello utan större ansträngning! Tänk vad "om" och vädret ställer till med! "Om" det hade varit färre i startgrupperna och "om" det hade varit samma väder som förra veckan och idag. "Då" hade jag åkte på under 8 timmar!!!!

Alperna runt 2020, 26-27 januari

Denna dag går mellan hopp och förtvivlan och leken är på allvar!!

Ångesten inleddes kvällen innan i en av hotellets matsalar. Rummet var helt och hållet inklätt i plast. Där skrapades, borstades, putsades, vaxades och fluorades å det vildaste, svenskar och norrmän/kvinnor om vartannat. Vi tog fram Kuzmin-skrapan och drog glidytorna och lagade i lite av tejpen och sen var det klart!

Väckning 04:30 söndag morgon. Den enda trösten som finns med den tidpunkten är att på Vasaloppet går man upp kl 03.00 och äter en halv liter havregrynsgröt i skarp bamba-belysning. Här blev det yoghurt och två dubbelmackor att ta med på bussen. Men det var något som inte stämde med Lennart, visst kan han vara motvillig med tidig frukost. Men nu var det något annat. Jag gjorde mig i ordning men Lennart stannade kvar, magen gjorde ont och han mådde tjyvtjockt….

 Trist att gå iväg utan sin bästa hopp-och-lek-kompis. Men Jonas, Eva-Katarina och jag äntrade bussen och slumrade iväg mot starten i Moena. Vi fick sitta kvar i bussen fram till start. När jag var på väg till min startfålla gick damernas start med Britta Johansson Norgren. Sen rullade det på med startfålla efter startfålla. Det är ingen masstart utan rullande start där man kliver ut i spåret och får sin egen starttid. 

Vi var väldigt många i vår startfålla, blandat 70km-åkare och 45km-åkare, så många att vi inte fick plats i själva fållan. Direkt efter start är det en stigning och där blev det rejält trångt och snömos utan spår. Min förhoppning, förmodligen alla andras också, var att vi skulle sprida ut oss och att vi skulle få spår längre fram. Men så blev det inte. Det var fuktigt i luften och i snön, plusgrader och nysnö under natten ger sämsta tänkbara förutsättningar för att skidspåren ska hålla.

Det är två mil upp till Canazei, förra gången vi åkte hade vi kalla spår och solsken och jag fattade aldrig att det ens gick uppför. Det fattade jag denna gången. Det var oerhört slitigt med sockersnö, trångt och kö uppför varenda lite backe. Min rygg har varit riktigt bra och inte gnällt sedan andra dagen i Seefeld. Nu sa den ifrån efter en mil, gnissel och gnäll från ryggslutet. Jag bestämde mig för att tåla och uthärda upp till Canazei för att se om det ordnade sig med spår efter vändningen. Tjämpa, tjämpa. Åt en halv macka i Campitello och 5-6 muggar dricka! Vid vändningen stod ett fantastiskt gäng och spelade och hejade. Mungiporna åkte upp och utförsåkningen började. Visserligen utan särskilda spår – men vad göra om inte fortsätta?  Tjämpa, tjämpa. Ibland var det sladderspår med ispucklar, mestadels inga spår alls, ibland blev det totalstopp i uppförsbackarna där folk tvekade och bromsade i nedförsåkningen. På ett ställe var det tvärstopp, till slut tog jag av mig skidorna som en del andra och gick uppför. Mot min egen ordning bestämde jag mig för att det var för tuff belastning att stå still med skidorna i saxställning i tvärbacken. Trots det tog det 20 minuter att långsamt ta sig upp, dessutom var det ingen direkt störtloppsbacke när jag väl fick åka.

Det verkar som om spåret är omlagt en hel del sedan tidigare. Det är mängder med skog som är nerblåst efter stormen i oktober 2018. På bergssidorna ligger fortfarande granarna som plockepinn. Därför har sannolikt en del av skogsvägarna där spåret gick lagts om.

När jag räknade på min sluttid på uppvägen beräknade jag att den skulle bli 10,5 timmar och sen funderade jag på när de stänger målet. Men nu började det kännas mer rimligt att jag skulle ligga under 10 timmar. Innan jag startade hade jag hoppats gå på runt 8 h! Väl nere i Predazzo gick 45km-åkarna i mål och sen det gick att hålla annat tempo. Det blev glesare mellan åkarna och antydan till spår blev tydligare, men de var sladdriga och med isbucklor i så många gånger var det bättre att åka utanför.  Men fungerade att både staka och dubbelstaka.

Det blev roligare åkning och till slut var jag nere vid extraslingan som går till den nedre vändningen. Den är ca 6 km, förra gången trodde jag att den var två mil, men den kändes inte alls så nu. Där började de sätta ut marschaller utefter spåret och efter bron fullföljde jag planen att lägga på klister. Jag fick snabbhjälp av TOKO samtidigt som jag sörplade i mig en gel. Sen drog jag förbi varenda en som var före mig i backen, genom gränderna i stan rullade det på fram till ett fantastiskt mottagande med musik och folk som hejade utefter hela målrakan. Helt underbart! Så otroligt att jag kunde göra hela loppet, att kroppen håller och är så stark. Tack för alla timmar på spinning och rullskidor och tack för att de finns där när de behövs. Tack också till Björns coachande ord som finns kvar i huvudet från spinning-passen på Wellness – de klickar fram även vid skidåkning. Även om det inte fungerar att åka skidor som en anka!!!

Jag gick i mål på 8.59.13, det viktiga är att det står 8 timmar eftersom min förhoppning var att åka på runt 8 timmar (helst under). När jag fick sträcktiderna kunde jag se att jag hade högre hastighet efter 68 km uppför sista backen än under de första två milen till vändningen!

Vi förfirar Jonas 60-årsdag med den här resan och loppet och han gjorde en strålande insats. Han gick in på 7.33.48 och Eva- Katarina var så nöjd med sitt lopp att hon funderade på om hon inte skulle ha kört 70-km också!

Nu ska vi laddar vi om inför nästa lopp som går från Toblach till Cortina på lördag!

Alperna runt 2020, Marcialonga

Måndag 27 januari
Så var Marcialonga passerat, men låt oss först börja med
Lördag 25 januari
Dagens tur med PWT-travel gick till Val di Fiemme stadion där Tour de ski kör sin sista dag innan klättringen upp för pisten. Här finns också en kulle som kallas för Johan Olsson efter något ryck i en femmil. Kanske den i bakgrunden på bilden.

Vi testade spåret för Marcialonga. Utmärkt spår men allt är konstsnö och ingen snö utanför vägen. Må ingen köra utanför och krascha i diket.

Tillbaka på stadion fick vi våfflor och undrade vad det heter på italienska. "Jeg vet ikke" sa damen som serverade. "Vi kaller dem vaffler." Det var PWTs norska konkurrent som bjöd och undrade varför vi inte åkte med dem.

Efter våfflorna åkte vi spåret mot Campitello och konstaterade att det här blir bra imorgon. Sista backen upp till byn  är en berömd avslutning, 200 m upp på 2 km. På vägen upp blev vi passerade av Britta Johansson Norgren, flerfaldig segrare i damklassen. Hon kör för Lager 157 Ski team. Ni måste kolla in deras film på Facebook från Marcialonga. Länk till Lager 157 ski team på FB. Kolla inlägget som heter "Marcialonga en skidresa utöver det vanliga..." Cirka 11:10 in i filmen kommer en surprise-surprise.

Snart blev det kväll och Greta Garbo kröp till sängs brevid mig i matchande färger.

Det blev natt följt av

Söndag 26 januari

Väckarklockan stod på 4:30, men redan 4:00 vaknade jag med intensiv smärta magen. Frukost vid 5 men jag kunde inte äta och göra något annat heller. Så går inte att börja dagen om man ska köra 70 km skidor. Tack och adjö till det loppet för min del.

Mycket senare än planerat kom alla in. Eva-Katarina till Predazzo och Maria och Jonas till Cavalese. Maria kom in på 8:59 mot planerade 8:00. Säger en del om förhållandet. Mer om det i nästa blogginlägg.

Alperna runt 2020, Cavalese

Torsdag den 23 januari.

Efter ytterligare en härlig frukost med nygjord omelett och allt annat man kan önska sig men inte orkar äta lämnade vi Seefeld. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka till det här härliga hotellet och de exelenta skidspåren någon mer gång. 

Jonas och Eva-Katarina åkte tåg och buss till Cavalese på onsdagskvällen. Nu var de med PWT-travel uppe på högre höjder för att känna på snön i Lavazè. Vi navigerade uppför serpentinvägar och genom skogar som drabbades hårt i en storm hösten 2018. Det såg ut som stora kalhyggen men marken bestod helt och hållet av rotvältor. Vi passerade flera stora timmerupplag, så stormen måste ha tagit som vår ”Gudrun”. I Lavazè träffade vi Jonas och Eva-Katarina som precis hade kommit dit och sen gled vi runt på fin-fina spår med blå himmel i solsken.

Efter lagom mycket träning fortsatte vi ner till Cavalese och vårt nästa hotell. Det ligger precis bakom målet vilket kan bli ganska behagligt på söndag kväll.

PWT travel har 500 deltagare från Finland, Norge och Sverige! Vi bor på ett antal olika hotell. Hos oss bor det mestadels norrmän och en del svenskar.

I Cavalese är hela byn dekorerad och förberedd för söndagens målgång. Norska, svenska och finska flaggor dominerar, precis som språket på dem vi möter.

Fredag den 24 januari

Upp och hoppa igen! Idag bjuds det på skidåkning i Seiser Alm. Det ligger på platån rakt ovanför Cavalese, men för att komma dit måste man åka tillbaka ner i Adigie-dalen ut på motorvägen och upp igen på norra sidan om massivet. Det innebar att vi hade 1 ½ timma i buss dit - och hem! Men det var det värt. Området är nog bland det finaste och mest idylliska man kan tänka sig, både sommar och vinter. Där finns skidspår av olika längd och svårighetsgrad och vi roade oss tillsammans med folk från många andra länder.

I fonden på platån ligger Langkofel och Plattkofel. Där var vi för drygt 10 år sedan med delar av vår familj. Vi gick upp från öster ner i grytan och sen klättrade vi på höger insida för att komma upp till kammen. Vi var utrustade för ”klettersteig” med selar och hjälmar – men det saknades vajer och möjlighet att säkra sig. Så till slut var vi tvungna att vända och sakta ta oss ner igen. Det är ett spännande minne som gör sig påmint när vi ser bergsformationen igen. Och fortfarande kittlar tanken att det skulle vara spännande att komma hela vägen upp.

Denna gången blev det ingen bergsklättring utan vi höll oss i spåren och avslutade med lunch i solskenet innan det var dags att återvända med kabinen ner till bussen.

Alperna runt 2020, Hotell Berghof Seefeld

Siegfried Mazagg

var en Österrikisk arkitekt utbildad i Bauhausskolans form och arkitektur. Han föddes 1902 och dog 30 år gammal. Han verkade i Tyrolen och ritade mängder av projekt där en del blev byggt, bland annat i Innsbruck och Seefeld. Han ritade detaljerat och med stor omsorg om detaljer i hus, inredningar och möbler. Han var också en stor karikatyrtecknare, men jag gissar att han inte var någon större älskare av skidåkning.

Hotell Berghof byggdes 1930 och är alltså 90 år i år. Det är tredje generationen i samma familj som äger det. Det är renoverat och underhållet under åren och många av de ursprungliga detaljerna finns kvar.  Det är skyddat av någon form av kultur- byggnadsskydd från myndigheterna.

Lobbyn är inredd i mörkbetsad faner/plywood,  golvet är i ekparkett och ligger i rutor på diagonalen och möblerna är ursprungliga.

Köket fungerar numera enbart som ett tillredningskök för frukost och hela inredningen där är också intakt.

Exteriört är det mörkbetsad fjällpanel och vit puts. På tornet som är putsat är det förskjutningar i putsytorna och frilagda enstaka stenar, ibland två och två, som dekorationer i väggytan.

Så – för den som gillar att bo på ett arkitekturhistoriskt intressant hotell där man upptäcker nya detaljer hela tiden kan vi varmt rekommendera Hotell Berghof.

Alperna runt 2020, 21-22 januari, Leutasch

Tisdag
Leutasch var så bra igår så det gjorde vi om igen. Denna gången började vi i andra ändan av dalen, längst ner. Då var det motvind först och lättåkt på slutet. När vi kände oss färdigtränade ställde vi bilen med vindrutan mot solen, öppnade takluckan och hade lyxlunch med köpemackor.

Mätta och belåtna besökte vi ortens Alpenbad, lekstuga för stora. Alla sorters bastu, kalla och varma bad, vattenfall med dundermassage, utomhuspool mm.

 

Rena och fina lämnade vi badet och hittade ett meddelande från Jonas, Eva och Alvi att de hade åkt till Seefeld för flera timmar sedan att träffa oss. Fick bli gemensam middag med märkligaste rätten "bananfocaccia med chokladfondant". Det påminde mig om glädjen på frukosten i lördags morse på IBIS hotellet med nutellapumpen, samma sort som Berlin.

Onsdag
Telefon från Eva mitt i härliga frukosten när vi kämpade med var sin omelett stor nog för två. "Hej, vi sitter på tåget till Seefeld och tänkte åka skidor med er." Ojdå, full fart med tandborsten och iväg. Idag fostrande upp- och neråkning med omeletten som barlast.

Skidmuseum från legendarer i spåret, M. Agestam till vänster

På bergets topp vid Ferienheim Wildmoos fyllde vi på med Käseknödl mit Sauerkraut efter rekommendation av Utemagasinet. Den fick vara barlast på återfärden.

Alperna runt 2020, Seefeld in Tirol

Kalmar till Lübeck fredag eftermiddag och kväll. Sov gott på Hotell Ibiz och rullade sen vidare ner genom Tyskland. Passerade Leipzig och funderade återigen över min släkting på mammas sida som ingick i den Svenska armén tillsammans med Tyskland och Ryssland för att omringa Napoleon 1813 i Leipzig. Svenskarna sparades tydligen och användes mest till truppförflyttningar. Men man kan undra över hur han tog sig från Kålland utanför Lidköping och ner en bra bit söder om Berlin? Gick de eller red de? Hur lång tid tog det? Vi körde Öresundsbron och några andra broar genom Danmark och sen färjan Rödby-Puttgarden. Hur tog sig den Svenska truppen?

Vi hade en enkel resa utan stau eller umleitung, klart väder och enkel körning. Efter drygt 9 timmar började det snöa lite grann. När vi kom till Mittenvald låg nysnön och ett par mil senare var vi i Seefeld och där låg snön, både ny och gammal!! Det är märkligt att man kan glömma hur det är och känns med vinter. Lennart hade bokat rum på Hotell Berghof som vi får berätta mer om längre fram. Hotellägaren uppmanade oss att gå in till stan med en gång för det var Vinterfest. Vi lämnade in bagaet och traskade iväg. Där möttes vi av doften av glüwein, varm korv, gamla låtar som vi dansade till i Chalmers gasque-källare på 70-talet. Sen kom vi till en stor scen med liveband som spelade This is the way to Amarillo, den låten hörde jag hela min första skidresa till alperna, Wagrain 1972. Över alltihopa singlade fina snöflingor som en gullig dekoration. Charmigt och underbart! (Men ibland undrar jag varför Österrikarna bara bjuder på två musikstilar? Antingen är det joddel eller är det 70-talspop!)

Söndag den 19 januari 2020
Snö och sol utanför fönstret. Frukost med birschmüsli och nygjord äggröra. Sen följde en stunds skidpreparering för att lägga på ny tejp innan vi kunde traska bort till Olympia/VM-stadion. Där pågick fortfarande sista delen av "Winter world masters games". Den omfattar en 7,5 km samt 1,5 och 3-mil klassisk, skidskytte, skidhopp, skidorientering kort, lång och sprint, nordisk kombination,. Det häftiga är att man måste vara över 30 år och det är väldigt många seniora seniorer. Det vi såg var
sista etappen av skidorienteringen. Jag skannade igenom resultatlistorna senare och hittade inte många svenskar. Men däremot en kvinna som tävlade för  Rocky mountains orientering club, damer 75 år!  Herrar 85 år hade en startande!

Nåväl, vi gav oss också iväg och kämpade på. Har man enbart rullskidåkning och spinning på 5-8 möh i kroppen är det jobbigt och segt att åka skidor på 1200 möh. Har man inte upplevt det innan är det lätt att tro att man håller på att bli sjuk, inte har tränat på 30 år eller är fullkomligt knäpp i skallen. Efter några slingor i spåret traskade vi hem, åt lite lunch och tvingade oss ut igen. Trots att vi egentligen hade kunnat sova hela eftermiddagen. Vi körde några varv till och avslutade när det var mörkt.

Måndag den 20 januari 2020
Strålande sol, snö på alla träd och så vackert som det bara snö kan vara. Inledde träningen med att tålmodigt skrapa bort den tejp som hade krullat ihop sig till små klumpar under en del av våra skidor. Lennart hade följt någons goda råd att man inte ska rugga upp ytan i steget där tejpen ska sitta. Men då sitter inte tejpen så bra - lärde vi oss igår! Idag tog vi bilen till Leutasch. En finfin dalgång med kilometervis med spår. Vi delade på oss. Jag tog uppvärmning uppåt på slingriga spår och Lennart på dalbotten. Efter våra rundor möttes vi för att äta lunch - men det tog ett tag innan vi hittade något som var öppet. Det blev en gulasch och en topfstrudel och sen var vi på det igen. Vi åkte längre ner i dalen än vi hade planerat. Lite nedförs och medvind gör att det blir schlakmota och motvind på hemvägen. I morgon gör vi tvärtom!

På hemvägen köpte vi kebab och öl som vi proppade i oss i hotellets magnifika trettiotals-lobby. Ägaren kom och berättade om hotellet som är 90 år och har funnits i släkten i 3 generationer.

Alperna runt 2020, Maria och Lennart on tour igen.

Nu börjar det dra ihop sig till nästa resa. Huvudpunkter är att köra två långlopp, Marcialonga och Toblach-Cortina. Efter dessa ska det bara var skön utförsåkning.

Första stopp blir i Seefeld in Tirol. Där ska vi försöka få lite snö under skidorna innan Marcialonga för någon snö i Kalmar lär vi inte få se innan avfärd. Den vidare planen kan ni se på kartan nedan. Håll utkik efter flera inlägg efter hand.