Måndag morgon lite mulet och den knallblå himlen var borta.
Jag hade förlagt mina älskade solglasögon som jag använder både till cykling,
längd- och utförsåkning så jag tog med mina ”riktiga” skidglasögon. De ställde
till med mer irritation än förbättrad sikt, så jag växlade om och åkte ibland
med och ibland utan glasögon. Men det är svårt med flatljus. Vi hade tagit oss
till Hochjoch, en bergskam parallell med Nova och Silvretta där vi åkte i
söndags. Bergen är branta och taggiga och skidsystemen hänger på bergskammarna.
Väl uppe med liftarna åker man en del längs med kammen, runt och emellan stora
bergsformationer.
Vi fick fina åk och det var mer och kallare snö här än i
Nova. På ett ställe fick man åka genom en lång skidtunnel, knappt 500 m lång,
rakt genom berget. Radikalt sätt att få till skidsystemet!
Själva Montafondalen och området är ett område på G. Vi bor i Gortipohl, längre in i dalen ligger Gaschurn, byn innan vår heter St Gallenkirch och sen kommer Grasjoch
Tal och lite längre bort ligger Gargellen.
Så kom tisdagen som vi har sett närma sig på väderutsikterna
med massa plusgrader och regn. Fyra plus på morgonen och vått ute. Vi drog iväg
i alla fall och tog skidbussen upp till Gashurn och upp med kabinen. När vi var
på väg in till kabin var det plötsligt en kille i 10-årsåldern som slängde iväg
sina skidor, rusade rakt in och skrek något. Sen kom han tillbaka med lillebror
i handen. Lillebror var så liten att han hade gått rak under spärren och följt
med alla andra och var på väg att kliva på kabinbanan själv. Men han hade en
rådig storebror som fixade till det.
Innan mellanstationen började regnet blandas med snöflingor
och ganska snart var det bara snö. Massor med snö. Det blev tjockare och
tjockare med snö i luften och när vi kom upp var det rena paradiset. De första
åken höll vi till i backarna eftersom de inte var helt uppåkta än. Men sen
flyttade vi ut utanför och plöjde runt i nysnön som glada barn. Vi åkte om och
om igen i samma område, ibland lättade molnen och då fick vi lite grepp om hur
det såg ut runt oss. Ibland snöade det så att vi var tvungna att hålla oss inne
i backarna för att hålla koll på var käpparna stod så att vi inte skulle åka
vilse. Plötsligt hamnade vi i en fun-park som ingen hade åkt i så där fick vi
all nysnö för oss själva och ett annat åk gjorde vi genom en bäckravin (utan
att hamna i bäcken) och plöjde upp och ner på sidorna som vi gjorde med barnen i Storlien
på 80-90-talet.
Snön firade vi med Kaiserschmarrn till lunch, pannkaka skuren i
bitar med florsocker och äpplemos – härligt. Sen fortsatte vi åka ett par
timmar till. I nedre delen av backarna
blev snön väldigt tung och våt så det sög rätt bra i låren. När vi åkte ner och
inte såg mer än två-tre käppar framför oss bestämde vi oss för att avsluta med
kaffe och kabinen ner. Vi var ganska våta utanpå och kände oss som glada barn
som hade varit ute och lekt en hel dag i snön.
Tillbaka på pensionen duschade vi och gick sen ut i
värdparets lilla gårdshus där de bjöd på någon sorts varm fruktdryck spetsad
med rom. De andra gästerna var också där och allt ackompanjerades av
Österrikisk joddlarmusik.
.