tisdag 28 februari 2017

Alperna runt 2017, två dagar i Dolomiterna 2017-02-26 och 27

Söndag 2017-02-26

Fasching är något som inträffar innan fastan börjar i en del länder. Den är ganska påtaglig i Dolomiterna. På tisdag  är det själva faschingdagen, men hela denna vecka är massor med folk lediga från skolor och arbete. Det märktes på köerna till liftarna. Efter att ha påbörjat vår tur i lågsäsong med fåtal människor i liftarna så är vi nu inne i värsta högsäsongen. Dagen startade med en tysk familj som stod i bredd och spärrade insteget till lilften i väntan på tre lediga platser. Det inträffar inte om man står i slutet av påfyllningen av kabinerna. Till slut kunde jag pressa mig förbi och dagens åk kunde börja. Vi bor i St Cristina i Val Gardena. Förra året gjorde vi en härlig tur över Sellamassivet med bergsguiden Giuliano från Canazei. Så dagens mål var att åka över dit och se om han var på sitt kontor. Snöläget i backarna är bra och snön är fin att åka på, men det är skralt utanför pisterna. Vi kom ner till turistkontoret i Canazei och fick veta att Giuliano inte skulle komma förrän på sen eftermiddag. Det fick bli ett samtal istället.

Efter ett antal åk i favoritpisterna ovanför Canazei så blev det lunch på toppen av Belvedere, med utsikt över backen upp till liften. Mycket folk och "stau" i köket gjorde att vi fick vänta ett tag. Det gjorde inget för vi fick njuta av några scener som spelades upp framför oss.

Först kommer en man gåendes förbi restaurangen med visst besvär. Han får liksom inte någon längd i stegen. Till slut upptäcker han att skidkängorna är ihopknäppta med kardborrebanden som ska vara kring vaden. Såg rätt kul ut.

Nästa scen. En äldre judisk man kommer tungt gående i snön. Han är klädd i lång svart yllerock, kippa på huvudet och de typiskt judiska hårlockarna. Han går fram till en solstol, som vi bara ser ryggen på. Där reser sig hans hustru, iförd turban och en stor vid päls. Mannen drar en 30 cm hög pälsmössa över öronen och paret vandrar i sakta mak upp mot kabinliften som ska ta dem ner till byn. Efter ett tag släpper kvinnan ner sin handväska i snön och släpar den efter sig som en rullväska fast utan hjul. Den sakta vandringen uppför går mitt i pisten där alla skidåkare som kommer från liften får snyggt runda dem. Till slut försvinner de i fjärran.

Sista scenen är en flicka som poserar för pojkvännen. De är rätt gulliga och här kan vi inte låta bli att ta en bild. Det kunde vi inte med att göra på det judiska paret. Pisten man ser till höger på bilden är den som det judiska paret travade upp mitt i.


Väl hemma så ringde vi Giuliano och fick bara besked att det inte går att tura i området nu. Det är för lite snö. Ingen snö på Sella och ingen snö på Marmelada. Vi får ringa tillbaka om det skulle komma ett snödump. Visserligen kan det eventuellt snöa på tisdag, men dump lär det nog inte bli.

Måndag 2017-02-27

Jo det var mycket folk i liftar och pister på söndagen. Men det var ett intet mot vad som visade sig på måndagen. Kloka och förutseende så fortsatte vi med skidbussen till nästa by, Selva-Wolkenstein, för att slippa köerna i första liften. Det var ingen höjdare. Vi tog skidbussen kl 9:20. Kl 11:40 så hade vi åkt tre liftar och två backar emellan dem. Lift nummer ett hade en 70 m lång kö ut på trottoaren. Nästa liftkö fyllde en gångbro över hela gatan. Den gick att korta om man inte tog gångbron utan övergångsstället under bron istället. Det fanns ingen snö vid insteget till liften utan man fick gå på gummimatta och sedan en iskana sista biten.
Insteg till sittliften i Wolkenstein
Tredje liften var värst. En lift med 10-sits-kabiner. "Kön" bestod av en osorterad hög på ett par hundra personer som alla strävade mot ingången med fyra liftkortsläsare. Jag lyckades bäst genom att manöverera förbi några stadiga ryssar, men Maria hade otur. Hon hamnade framför ett gäng danskar som trodde att man kom fortare fram om man trycker hårt på personen framför. Maria pressades in i järnrören vid kortläsaren, men kom till slut igenom. Efter passagen så vänder sig Maria om och fräser "We are people, not animals!" varvid en försiktig röst tillhörande en liten engelsman svarar "It wasn't me". Danskarna hade pressat sig vidare. Dags att hoppa in i kabinen. Liftpersonalen hjälper bra till, tar Marias skidor och placerar i stället på utsidan och Maria kliver in. Då möts hon av ett samlat "njet" från en rysk familj som har släpat in en barnvagn med sovande barn i liften. Familjen bestod av en mor och en far, två skrynkliga pälsklädda babusjkor och ett barn i sjuårsåldern. För att inte barnet i vagnen skulle väckas så ville de vara i fred. Tji fick dem. Står hundratals i kö så kan man inte få egen kupé. Den enda som skulle åka skidor var barnet i sjuårsåldern. Det skulle vara absolut tyst i kabinen, vilket fungerade tills jag ringde Maria.

Det var en rätt irriterad Maria som dök upp så småningom. Det tog ett tag innan adrenalinet var förbrukat. Nästa problem. Vidare färd i systemet var spärrat. Liftarna i Alta Badia och Corvara stod still p g a strömproblem. Så var det hela dagen även om de kom igång med reducerad hastighet så småningom. Vad göra? Fortsätta går inte. Tillbaka innebär hysterisk liftkö igen. Så det var bara att hålla sig där vi var med tillgång till två korta sittliftar och ett par småbackar. Eftersom vi trots allt fick åka skidor så blev humöret bättre och bättre och till slut rent av bra.

Så småningom blev det dags för vår medhavda lunch. Vi satte oss på en sten i solskenet och åt.
Lunch på en sten

Marias skidor tar lunchpaus

Efter lunchen statsade vi på lite "offpist". Det innebar ett hasande runt stenar och videsnår. Jag tog av mig skidorna och gick sista biten när snön tog slut, medan Maria hittade ett snöigt spår och lyckades göra tre svängar till.

Notera Marias tre svängar på sluttningen i bakgrunden
Fram på eftermiddagen så bestämde vi oss för att åka i riktning hemåt. Hade liftkön minskat så kunde vi ta ett par åk, annars hem och sola på balkongen. Returen blev damernas storslalom, en härlig svart pist som ledde ner till liften. Kön var måttlig och vi gjorde nog fyra varv i lift och backe innan vi tog skidbussen hem. Solstunden på balkongen får bli en annan dag.

lördag 25 februari 2017

ALPERNA RUNT 2017, Cervinia 2017-02-20 till Dolomiterna 02-25


Måndag morgon, kall snö och lika soligt som igår. Så här ser Monte Cervino ut från Italienska sidan med Lennart som skalgubbe. Berget är 4478 högt och Lennart är 187 cm så nu kan ni med en liten enkel skalövning räkna ut på vilken höjd vi står!


Åker man över passet till Schweiz byter berget namn till Matterhorn, det stora varumärket. Det är 157 år sedan tävlingen om att först nå toppen avgjordes. Det var en tragisk historia med två lag som var på väg upp samtidigt, ett från den Italienska sidan och ett från Zermatt i Schweiz.  Den 14 juli 1865 nådde engelsmannen Edward Whymper toppen tillsammans med fyra andra från den Schweiziska sidan. Men på nervägen föll en av engelsmännen och drog bland annat med sig Croz som var en mycket framstående alpinist från Chamonix. Whymper klarade sig och fortsatte att bestiga höga toppar världen runt.


Men vi vände ryggen mot Monte Cervino och tog i stället sikte mot Valtournenche. Lift upp i passet mot öster. När vi kommit över öppnade sig en härlig dalgång, inte lika bred och stor och med en sådan mängd av pister som i Cervinia, men stora böljande pister som ringlade ner. Jag stannade till på ett ställe för att ta en bild.


Då sladdar en gul jacka till precis framför mig och ropar till någon annan lite ovanför. Hoppsan – den där rösten kände jag igen! Det var Peter Wänehag, kyrkoherde i domkyrkan i Kalmar. Det är inte lätt att känna igen varandra i skidkläder! Vi kramade om varandra och var mest överraskade över ett sånt oväntat möte mitt i snön och solskenet.

Lunchen åt vi på en liten restaurang i backen, med utsikt över min trippeltolkning av Valtournanche, kurvig dal, kurvig toapil och kurviga rastaflätor.


Hemfärden blev ganska kall i öppna sittliftar och knapplift. Överst i passet var det rejält kallt och fantastiskt fin snö. Vi åkte ner hela vägen till Cervinias dalstation för att försöka hinna köpa bröd innan liften stängde. Men alla affärer hade lunchstängt till kl 16, när liften stänger, så det var bara att återvända uppför alla trappor igen.  Vi bytte strategi och åkte upp igen och över till vår sida för att utnyttja hela dagen i backen. Efter att ha avslutat skidåkningen bytte vi skor och traskade ner till och upp från byn efter att ha trängts med alla andra svenskar i matbutiken.

Tisdag och sikte på Zermattsidan. Jag återgick till vinterkläder, dubbla kallingar och ullfleece, eftersom vi skulle upp i de övre delarna av systemet. Förhoppningsvis även upp till Klein Matterhorn om inte kön till kabinen är allt för lång. Men när vi klev ut genom dörren var det alldeles ljummet ute och molnen kröp långt ner i backarna. Det var bara att byta plan och finna sig i att det inte fanns några liftar öppna i de övre delarna.

Vi åkte i mellan och nederdelen av systemet. Det snöade lite grann och sikten var bitvis dålig. Men fantastiskt nog kändes det inte som något större bekymmer, italienarna pistar sina backar som släta dansgolv, skidorna är fortfarande pålitliga (men bör snart slipas) och vi båda känner oss väldigt trygga med åkningen. Vi åkte oss hungriga och bestämde oss för att lunchmackorna kan vänta tills i morgon då det säkert är bra väder för en tur över mot Zermatt. Eftersom vi har läst om en Restaurang Êtoile som drivs av en svensk kvinna, Ulla, bestämde vi oss för att se om det var möjligt att äta där. Vi har åkt förbi stället tidigare, men hur vi än åkte kunde i inte hitta det. Till slut blev det Le Bricole, en väldigt liten restaurang som ligger precis intill pisten där vi går för att komma till vår lägenhet. Det ångrade vi inte. Lennart tog pasta med svamp och jag tog en ravioli med valnötssås. Helt ljuvliga. Valnötskaka till avslutning som kronan på verket.

När vi kom ut efter denna sköna lunch hade det ljusnat betydligt och molnen var på väg bort. Upp i backarna igen. Men ju högre upp vi kom med liftarna desto mer blåste det. Liftarna drog ner farten flera gånger och ibland kom det riktiga körare ned från passet som tryckte på liftkorgarna.






Idag känns det som om vi har åkt skidor i de finsktalande delarna av Cervinia. Vi har hört finska på restaurangen, i alla liftar och liftköer. Det har även pratats en del svenska, franska och polska (?) men allra minst italienska.

Onsdag och utflyktsdag till Schweiz. En ny lyxig dag med lika blå himmel igen. Nedfart till byn och upp med kabinen till Plan Maison, kön går förvånansvärt fort. Vidare med nästa kabin till Cime Bianche. Där hamnade jag med elva andra varav några pratade litauiska. En av dem pratade oavbrutet och alla vi andra var tysta, men så säger han plötsligt utan att vi andra har någon som helst koll på sammanhanget: ”My husband disappeard when he orderd champange! So please, order vodka!” Detta ska alltså sägas med östeuropeisk intonation och sammanhanget får man hitta på själv. Effekten i liftkabinen var obetalbar, alla log och började skratta. Efter den språkövningen fortsatte vi vidare med ytterligare en gondol. Den är sprillans ny och ser ungefär ut som en tåg- eller spårvagn inuti och rymmer 70 personer. Imponerande. Så var vi uppe vid Plateau Rosa på 3480 m.

Skidindustri med reklam för Emporio Armanis skidkläder som alla skidlärare har
Vi fortsatte över passet in i Schweiz. De första backarna här är väldigt flacka och breda och går över Theodulglaciären. Över till Trockener Steg, därifrån går kabinen upp till Klein Matterhorn. 


Men vi fortsatte vidare ner till Schwarzsee och därefter Furi som ligger på 1867 m, så långt en tur på över 1500 m. Där stannade vi – hade vi fortsatt ytterligare hade vi landad ner i Zermatt. Från Furi tog vi kabinen upp till Riffelberg där vi fortsatte med tåg, Gornegrat-bahn. Uppe på Gornergrat spanade vi in Monte Rosa-hyttan som ligger mitt bland glaciärerna under Duforspitze. Det är så mäktigt och häftigt med alla höga berg och glaciärer så jag kan aldrig se mig mätt på det.

Våra fina skidor och det sannlöst fula hotellet på Gornergrath
Idag hade jag med mig gårdagens lunchmackor, men Lennart hade sparat sina i kylen! Så vi delade och kompletterade med kex och choklad. Nu är vi inne på sista julchokladen, tack till Jonas och Eva-Katarina – den med chilin är supergod! Efter att ha hjälpt ett ryskt par med fotografering fortsatte vi ner igen.

I Furi tog vi kabinen uppåt. Den kabinen börjar nere i Zermatt och växlar över på en ny lina i Furi, fortsätter upp till Schwarzee, växlar lina och vidare hela vägen upp till Trockener Steg. Man kan alltså åka i samma lilla kabin med plats för 8 personer i över 1300 höjdmeter – otroligt ingenjörsarbete. I Trockener Steg tog vi den gamla gondolen upp till Klein Matterhorn (3883 möh). Där spanade vi in alla 4000-meterstoppar som solade sig i solskenet runt oss. Duforspitze, (i Monte Rosa-massivet) 4634 möh, Liskamm 4527 möh, Breithorn 4165 möh – har en otroligt elegant kam, Matterhorn 4478 möh, Gran Paradiso 4061 möh, Mont Blanc 4809 möh och Grand Combin 4314 möh. Phu!!!

Breithorn


Utsikt mot söder från Klein Matterhorn


Liftbygge på 3883 meters höjd, ny lift till Klein Matterhorn 
Vi avstod från besök i isgrottan och fortsatte vidare ner över glaciären och tillbaka till Plateau Rosa och Italien. Så fick vi några ytterligare åk innan liftarna stängde – de gäller att vara på rätt sida passet kl 16 när liftarna stänger och skidpatrullen kommer!


Torsdag och sista skiddagen i Cervinia. Lika soligt och fint som igår men aningens kallare. Det innebär plusgrader, men inte 10 utan snarare närmare ett par grader på morgonen. Eftersom det är så stora höjdskillnader i dalen är det oftast kall snö så fort man kommer upp med en lift, framför allt på förmiddagen. På eftermiddagarna har det varit ganska sorbé-aktigt i de nedre delarna av systemet. Uppe i passen har det blåst rätt mycket vissa dagar och då har snön blivit helt hårdblåst.




Innan vi gick ut lagade jag min jacka, det blir visst slitage på både kläder och utrustning när man är ute så här länge...
Idag har vi åkt nästan hela dagen i Cervinia. Vi gjorde en sväng på Schweiziska sidan på morgonen men för övrigt har vi hållit oss på Italienska sidan och framför allt i de övre västra pisterna. Det har varit förvånansvärt lite liftköer så många gånger har vi bara åkt rakt in. Däremot var det kö till Restaurang Êtoile, svenska Ullas restaurang. Men det var vi beredda på så vi åkte dit på förmiddagen, tog en kaffe och bokade bord innan det var dags att äta.

Sen roade vi oss i med smöråkning i backarna som är stora och breda. Det finns några svarta backar, men den översta som vi var mest sugna på var stängd. Vårt ledord som vi har kört efter under de tidigare veckorna kan vi inte tillämpa här. Det har vi fått från Pelle som i sin tur fick det av en fransk skidguide för flera år sedan. Det lyder: ”Törrn örraund thö bömps”. Här finns bara några bumps när man åker ner de sista svängarna till hotellet på eftermiddagen.


Lunchen åt vi på ”Ullas”. Det är en svensk kvinna som driver restaurang i övre delen av systemet. Hon är nog känd av alla svenskar som reser hit och de flesta gästerna var svenska. Fisksoppan är världsberömd men eftersom vi förutsatte att den inte kan vara bättre än Göstas så blev det pasta med vildsvin respektive tortellinin med päron och valnötter. Superduper!

Efter lunchen åkte vi ett par åk från toppen och vinkade adjö till Schweiz för den här gången. Sen tittade vi söderut och vinkade adjö till Gran Paradiso där glaciären solade sig i eftermiddagsljuset långt borta.

Fredag morgon och dags att lämna Cervinia. Himlen var tjock och det började snöa mer och mer. Vi hoppades på att det inte skulle vara mer än att det höll undan från vägen ner så att vi skulle slippa snökedjor. Vi packade ut i bilen och städade av köket och pratade med killen som synade lägenheterna. Anläggningen har varit med ett tag, vi gissade på 70-talet, och det behövs en del underhåll. Framför allt är det lyhört och det fixar knappast en vaktmästare. Vi tuffade iväg redan vid nio och det var inga problem alls med snön på vägen. Nedanför Valtornench slutade det snöa helt. Det är många serpentiner ner genom dalen, men vägen känns inte alltför luftig.

Väl nere i Aostadalen styrde vi kosan mot Turin och sen Milano. Jag pratade en stund med pappa Stig eftersom det var mammas födelsedag. Han skulle åka till kyrkogården med vintergäck och snödroppar och jag berättade var vi var. Då undrade han om vi inte skulle ta vägen om Milano eller Turin. Eftersom vi har varit i Milano tidigare och vi inte fick tag på några bra platser på La Scala nappade vi på hans fråga och bestämde oss för att köra in till Turin.


Vi båda två hade nog bilden av en tung industristad men i stället hittade vi en gammal romersk stad med Kejsar Augustus vid den gamla stadsporten. Staden är ombyggd i barockstil och ganska stilig. Vi gick en runda och var inne i domen för att se Kristi liksvepning, men vi såg den enbart i kopia. Och frågan är om det originalet de har verkligen är originalet, men det spelar väl ingen roll.



Sen gick vi en runda runt fredagsmarknaden som dignade av grönsaker i alla dess färger och former. Avslutade med fika och fortsatte sen ut på motorvägen förbi Milano, Gardasjön och vek sen av norrut mot Bolzano genom Adige-dalen. Lennart hade bokat ett rum på Gasthaus Steg. Det låg på en mindre väg, i princip under motorvägsviadukten, på vägen upp mot Val Gardena.

Lördag morgon och frukost inklusive ”faschingkuchen”. Fasching är fastan som firas med karnevaler och maskerader här. Faschingkuchen såg ut som små munkar och var fyllda med aprikosmarmelad.

Så fortsatte vi upp och in mot nästa bergsmassiv, Dolomiterna. De är av helt annan sort än alperna och är mycket kantigare och trubbigare. Tyvärr har de fått väldigt lite snö här i år och här finns i princip heller inga glaciärer. Däremot är de duktiga på att göra snö, men frågan är hur mycket kemikalier de använder? Det var nästan barmark hela vägen förutom på norrslänterna och i skuggan. 

Lennart har bokat en lägenhet i Sankta Cristina som vi hittade med hjälp av gps’en. Det är ett helt nybyggt lägenhetshus, eller eventuellt om och tillbyggt äldre. Det ligger precis intill kyrkan ett par kvarter ovanför vägen, gatan upp är smal och vindlar i smala krökar och det var ett under att vi fick med oss bilens underrede och högra bakhjulet, över ett stup ner till grannen, när vi gjorde en 360-graderssväng med pik in i garaget.

Efter inlastning i lägenheten bytte vi om för längdåkning och tog ett skutt diagonalt över dalen på kartan, ut från garaget och ner i dalen igen….Vi åkte över till Seiser-Alm, där längdåkningseliten tränar ibland. Upp genom skogen från snöfria ängar till ett vintrigare landskap, om än förstärkt med konstsnö i spår och backar. Det ligger backar och hotell utspridda på olika ställen på ”platån” som knappast är platt. I fonden ligger Langkofel och Plattkofel och mot söder tornar en bergskant som jag gissar gränsar mot Val di Fassa (eller Fiemme?).

Här brukar eliten höghöjdsträna!


Vi la på klister på skidorna och åkte ett par kilometer tills vi kom till en ”alm” med restaurang och trädäck. Där åt vi en sen lunch i solskenet och fortsatte sen vidare i spåren. Lennart kände av sin förkylning och tog ett flackare spår och jag fortsatte slingra upp på fantastiskt fina spår med utsikt över hela landskapet. På ett par ställen passerade jag över skidbackar med folk, annars var jag nästan helt själv. Luften var helt stilla, solen färgade de tunna molnen, jag hade bra fäste uppför och lite för bra glid för utförsåkningen och allt var så där underbart som det bara kan vara en helt vanlig lördagseftermiddag i februari. Det var en så fantastisk eftermiddag när man nästan kan dricka ljuset, luften och livet.
Langkofel och Plattkofel, upp och ner mellan dem gick vi en sommar för ett antal år sen




måndag 20 februari 2017

Alperna runt 2017, Vidare till Italien



Så var den franska delen av vårt äventyr slut. Nu återstår den italienska delen och sedan hem. Hemresan ska gå via München för att lämna hyrbilen och kvittera ut Volvon från verkstaden i Weilheim. Fast den dagen den sorgen. Nu har vi först hamnat i Cervinia, en fantastiskt välpistad skidort. Grundad av Mussolini 1936 för italienares rekreation. Det är Italiens högst belägna skidort och därmed snösäkert. Liftsystemet hänger ihop med Zermatt i Schweiz.
Resan hit gick på ett par timmar och vi återsåg Aostadalen där vi vandrade med Jan G och Birgitta i somras. Vi stannade för lunch i Pont St Martin där förberedelser för årets karneval pågick för fullt.
Under den berömda bron hängde den lika berömda konstruktören och byggaren själv, dvs. en illröd djävul. Men det är en annan historia.
Vi navigerade hit med hjälp av bilens inbyggda navigator. Den har en engelsk röst som försökte förklara vart vi skulle köra. Eftersom vi inte fick så många svar på förra quizzet så kommer här ett nytt. Vad är det röstguiden säger att vi ska göra? Skriv svar i kommentarer. Om vi får lust kan det bli priser.
(Jag har förstått att en del av er har svårt att spela upp våra filmer. Men i vår Windows PC så fungerar det i alla fall.)
Vi bor i en lägenhet högt över byn i Cervinia. Den har en fantastisk utsikt över dalen och med balkong åt syd. Maria spenderade någon timma lättklädd i solen och fick lite färg. Detta medan jag sov en extra stund för att få bort efterverkningarna av de franska backarna.
Till slut kom vi i väg till pisten. Underbart väder och underlag. Här hade vi kommit till riktig vinter igen efter vårkänslorna i Frankrike. När vi kom upp på 3000 m.ö.h. så var det riktigt kallsnö. Här uppe ligger gränsen mellan Italien och Schweiz. Nästan på gränsen ligger Theodulglaciären och strax intill Theodulhyttan. Om man ska vandra Tour Monte Rosa (möjlig plan för sommaren) så måste man passera den glaciären så vi var in till hyttan och pratade med en man som verkade erfaren. Enligt honom så krävs ingen särskild utrustning för detta (dvs. inte sele, rep eller stegjärn). Man ska kunna gå "relativt" säkert på skidpisten.
Efter en kort lunch gjorde vi några åk på Zermatt-sidan för att få valuta för den delen av liftkortet.
Hela detta system ligger vid foten av Matterhorn, eller Monte Cervino som den heter i Italien. Idag kunde man se hela den stora klumpen utan ett enda moln, vilket är ganska ovanligt. Så avslutningen får bli en bild på Maria med Matterhorn i bakgrunden.

lördag 18 februari 2017

ALPERNA RUNT 2017, Serre Chevalier, Col Perdu och La Grave 2017-02-15 till 02-17

Onsdag, solsken och trötta ben efter tunga träningspass i puckel- och offpist dagarna innan. Vi åkte bort till Le Monêtiere les Bains, parkerade och åkte upp med Bachas-liften. Med solsken och blå himmel kommer mycket folk men de högre backarna var inte riktigt lika välbefolkade. Vi värmde upp med ett par åk till Pic l’Yret (2830 möh) och sen tog vi oss öster ut via det otroliga landskapet som formats av glaciärer. Jag gissar att det är drumliner och randmoräner och hela området som kallas för prärien är helt otroligt vackert. Vidare upp med Clot Gauthier och till L’Eychada, 2659 möh.


Lunch och lunchutsikt 
Vi fortsatte över Serre Chevalier-toppen och bort till Col du Prorel. Där var snön riktigt slurry, som vårsnö, eftersom solen hade legat på hela dagen. Efter ett åk ner vände vi och började ta oss tillbaka med mot Bachas och Le Monêtiere les Bains. Liftarna är överlag väldigt gamla, det finns ett flertal med helt odämpade trädgårdssoffor, men nu vi har nästan lärt oss att sätta oss utan att få dem som ett slag i vaden, ryggen eller i hjälmen. Det finns även ett antal knappliftar som stryper flödet av skidåkare på strategiska punkter i systemet. Men när vi åkte på detta hållet lyckades vi åka mot strömmen och slapp stå i alltför långa liftköer. Backarna ner till de liftarna har jag döpt till ”trattbackar” eftersom de fylls med folk ju närmare liften mad kommer och avslutas med en jättekö till liften.

Vi avslutade skidåkningen med att gena över fälten ner till parkeringen. På fälten som är som terrasser får man hoppa ner lite vid varje steg, där ligger det stora grus-och-stenhögar här och var. Först trodde vi att det var gödsel för utkörning till våren men sen såg vi att det var sten. Då funderade vi på om det bor smålänningar här som har plockat stenen ur jorden. Men frågan är om det kan vara glaciären som har släppt ut sten och grus i prydliga högar under en tid då glaciären låg ganska stilla över dalen.
Beaufortost!
Efter inpackning i bilen åkte vi ner till guidekontoret i Briancon. Helena och Lars var på gång från Chamonix, lite höga av upplevelsen av att ha gått ut från Aiguille de Midi och sen åkt hela Valle Blanche. Guidekontoret ordnade ihop oss så att vi fyra fick en egen guide som skulle kunna prata engelska. Efter diverse överläggningar och kommunikation med Helena och Lars som satt och körde husbilen genom tunnlar och på slingriga vägar verkade allt falla på plats och ordna sig. Hem och packa, vila benen och sova inför morgondagen.

Torsdag morgon, väckning klockan sex, havregrynsgröt och kaffe. Helena och Lars hade lyckats hitta vår parkering mitt i natten och vi väckte dem nästan klockan åtta. Ner och träffa guiden, Victor, och så iväg på slingriga vägar upp till en liten, liten by Le Laus, med ett auberg, restaurang, superfina längdspår och en stor parkering (parkeringen var nästan tom när vi kom men full på eftermiddagen).

Området ligger i Les Ecrine



Vi parkerade och satte på stighudarna på skidorna och så började uppförsgången genom dalen. Victor kollade att vi hade lavinutrustning, solkräm, vatten och lunch.


 Lars drog på i inledningen och Victor undrade om han hade ätit ett lejon till frukost, så säger man tydligen här om den som är mycket stark! Vägen upp genom skogen fick mig att tänka på när jag var 9-10 år och vi var med familjen i Edsåsdalen och skulle bestiga Grofjället, skog och uppför på tjärvallade träskidor. Proportionerna och skalan var nog samma som nu, som vuxen med 700 höjdmeter framför näsan. Vi kämpade på i solvärmen och det blev tyngre ju högre upp vi kom.


Väl ute ur granskogen glesnade även lärkträden och vi började snirkla uppför i en fantastisk gryta.


Victor var hela tiden pigg och lätt som en ekorre, medan våra steg gick långsammare och långsammare. Tillslut började jag räkna stegen för att få ordning på tröttheten. Men som med det mesta så kommer man ändå fram – i detta fallet upp till slut – och där var vi! Mitt i ett pass, Le Col de Perdu, (det förlorade passet) 2479 möh. På en smal kam där vi kunde kika ner på Refuge Napoleon långt nedanför oss på andra sidan. Några andra  skidåkare fortsatte på kammen för att få en ändå längre nedförsåkning, men det var inget som Victor rekommenderade pga av lavinrisken. Vi åt en snabb lunch för att få njuta av snön medan den ännu var kall.

Mina fötter var inte riktigt kompis med mig, insidan på höger häl kändes som om den var prydd med en rejäl blåsa, trots tejp. Ovansidan på vänsterfoten kändes som om det var skavsår in på benen. Men det var bara att knäppa kängorna ordentligt, sätta på skidorna och så var det dags för dagens belöning. Victor ordnade oss i turordning efter rutin och erfarenhet och sen var det bara att följa efter i den helt fantastiska snön.


Det kändes verkligen så där som det ser ut på bild och jag upptäckte till och med surf-känslan, det var så härligt att jag fick tårar i ögonen av mer än fartvinden. Vi fick ett antal fina svängar ner i grytan och sen fortsatte vi in mot skogen. Där lurade Victor in oss i en riktig trollskogsåkning och vi hängde på efter bästa förmåga. Någon vacker skidfilmsåkning tror jag inte att vi presterade men roligt hade vi.


Tillslut landade vi ner tillbaka till Le Laus där vi bjöd Victor på kaffe i solskenet.

När vi var tillbaka i Briancon på eftermiddagen igen parkerade vi bilen utanför ringmuren. Då fick vi till vår stora förtjusning se ett skådespel vi aldrig upplevt tidigare. En hel tankbil som fyllde på vin direkt i vinbutiken!







Påfyllningsanläggningen för bag-in-box, bara att välja!
Kvällen firade vi med promenad genom stan och restaurangmiddag. Vid promenaden tillbaka beundrade vi kvällsutsikten och hörde till och med en koltrast som spelade i träden nedanför ringmuren. Våren är på väg. Helena och Lars sov i husbilen på parkeringen precis utanför försvarsmuren och vi sov som stockar i vår lilla lägenhet.


Fredag och en liten sovmorgon. Solsken och lika fint väder idag också. Nu fanns ingen återvändo det måste bli en tur till La Grave. Denna plats som är väldigt svår att läsa sig till och förstå vad det egentligen är. Vi sa hej då till Helena och Lars som skulle tillbaka till Megève för att åka skidor med goda vänner. Så startade vi färden in i dalen igen, förbi hela Serre Chevalier-massivet och vidare västerut. Genom ett par tunnlar, den första var så smal att vi var glada att vi inte mötte någon buss eller lastbil. Upp genom Col Lautaret. Där var det ganska mycket snö över allt och utefter vägen var det rejäla skärningar genom snön på flera ställen. Nedåt igen och med stora imponerande massiv på sidorna. Efter en halvtimma var vi nere i La Grave och parkerade. Det finns bara en lift och den är 40 år. Man åker i små korgar som är hopkopplade fyra i taget. Jag var lite nervös eftersom det var så svårt att veta vad vi gav oss in på.


Överallt står det anvisningar om hur man ska bära sig åt på glaciären och att allt är på eget ansvar och risk. Färden upp med liften gick med utsikt över dalen, bergsmassivet och de stora glaciärmassorna.


Ibland kunde vi se antydan till pist så vi gissade att det nog ändå finns något säkert sätt att ta sig ned på. Efter två kabinliftar kom vi upp till 3200 möh. Där fanns en liten restaurang med ett soligt trädäck. Men man kunde fortsätta vidare ändå längre upp. Då fick man tolka efter en större fyrhjuling upp till en liten knapplift. För säkerhets skull bestämde vi oss för att börja med lunch. Vi kombinerade medhavda mackor med köpekaffe och blåbärstårta. En fransk flicka konstaterade att den varma chokladen kostade 4 euro, men i Paris kostar den 5 euro!



Efter lunch och lite modigare tog vi våra skidor och liftade med fyrhjulingen till knappliften. Fortsatte upp med den till 3600 möh. Otrolig utsikt över hela alpvärlden. Runt omkring var det olika grupper med folk som försvann utanför linorna för att åka på glaciären och i lössnön. Men för att få riktigt fin lössnö gissar jag att man måste komma in i de områdena som kräver ganska mycket glacärvana och kunskap. Att enbart åka utanför det avspärrade området gav knappast inte bättre skidåkning än den vi har haft i Serre Chevalier, och absolut inte bättre än gårdagens underbara åk från Col de Perdu. Men det stora och mäktiga med upplevelsen var storheten i bergsmassivet, glaciären och den otroliga utsikten.




3600 möh


Vi åkte ett antal åk i den översta backen och sen fortsatte vi nedåt. Innan vi åkte ned från den översta kabinstationen kollade jag med lift-mannen som intygade att det är jättefin åkning och det är bara att åka, trots alla skyltar om säkerhetsrisker.


Vi tog oss ut och nedåt, det var relativt brant i början, men det var hanterbart. Det finns inga pistmarkeringar så hela tiden fick vi hålla koll på var det var som mest åkt. Ibland kom det några andra som vi kunde hänga på en bit men eftersom vi var väldigt försiktiga och avvaktande gick det inte så fort för oss. Sen kom vi till en smal passage där vi nog hade kunnat välja en annan väg, men det var inte läge att vända då.


Vi åkte, jag kasade, ner vid gropen till höger
Jag har jättesvårt för att övermanna mig själv och våga svänga när jag inte utrymme på sidan. Så jag tog mig ned den första halvan genom hasning. Lennart försökte prata ner mig, men det är framför allt huvudet som måste vara med. Styrkan och svängarna har jag egentligen – men att tro på det är en annan sak. Vi tog oss ned och åkte med riktiga svängar sista biten genom couloiren och vidare ut i ett större landskap. Lite längre fram kom vi ut på en skrååkning, traversering på ett spår med skarsnö. Det var en lång sträcka och mycket brant på sidan. Eftersom solen hade legat på var spåret isigt och snabbt och den stora rädslan var att inte kunna hålla koll på farten. Men tillslut planade det ut och vi kunde stanna och andas innan vi åkte ned sista biten till kabinbanans mittstation. Där klev vi in och pustade ut under vidare nedfärd till byn.

Så nu är dagens utmaning klar. Men nästa gång vi åker till La Grave ska vi hyra en guide, inte direkt för att gå med sele på glaciären utan för att hitta en bra väg ned.

Tillbaka i Briancon handlade vi lite frukostmat och sen avslutade vi dagen med en middag i restaurangen tvärs över gatan, den heter Tempelriddarna, som tydligen har bott där.