Tour Monte Rosa 2017 - klart för avfärd

Så var det dags igen. Ryggan packad för nya äventyr. This trip I will write in English since I believe we have at least one English speaking reader.

Ryggan nästan färdigpackad

Tomorrow morning at 9 the train will depart for the first leg towards Zermatt. Estimated arrival is at 11:15 on Saturday. Goal for the day is Gandegghütte not so far from Matterhorn. Stay tuned and follow our blogg. In Switzerland we need wi-fi for blogging so it might not be anything until we are in Italy.

Alperna runt 2017, hemresan 2017-03-03 och 04

Så var då vårt äventyr slut och det var dags för hemresa. Vi lämnade vår fina fina lägenhet med den tjusiga utsikten tidigt på morgonen den 3 mars.

Lägenheten i Santa Cristina med utsikt över hela Val Gardena

Det gällde att komma iväg i tid för att kunna hämta ut vår Volvo innan verkstaden stängde för helgen. Vägen gick genom Brennerpasset. I Innsbruck lämnade vi autobahn och körde via Garmisch-Partenkirchen. En vacker väg med de sista vyerna över Alperna. Strax efter Garmisch planar landskapet ut och övergår i mera låglandsbygd. Väl framme i Weilheim så stod vår gamla trotjänare och väntade på oss utanför verkstaden.

Omlastning i Weilheim

Snabb omlastning och vidare in till München för att dumpa hyrbilen. Jag körde forden och Maria volvon. Rapport från Maria i München: Bilen går ojämt, men motorn verkar rätt OK. Vad kan vara problemet? I alla fall så tänkte vi inte köra tillbaka till Weilheim. Vi åkte vidare och märkte efter ett tag att problemet avtog. Det var någon vibration i ratten. Vi bestämde oss för att det hela kom sig av att bilen hade stått över en månad och att däcken hade blivit lite skeva. Efter hand som vi körde så försvann vibrationen och bilen betedde sig som vanligt. Resan rullade på med lite diskussioner om vad vi ska ha som nästa bil. Elhybrider har fortfarande för kort körsträcka med el och när batteriet är tomt så är den i princip lika miljöovänlig som en vanlig besinbil. Dessutom är de fortfarande väldigt dyra och ingen vet ännu hur länge batterierna håller. Skulle vi byta nu får det nog bli en gasbil till och i så fall en VW Passat. Vi skulle ju egentligen inte byta förrän elhybrider är ett alternativ, men det verkar som om vår V70 bestämt sig för att den behöver ett antal nya delar efter hand och när är det nog?

Nåväl, övernattning utanför Hannover och sedan vidare över Puttgarden-Rödby och Öresundsbron. Strax före färjan frågade jag Maria om hon kunde ge en kvalificerad gissning på när vi skulle vara hemma. Hon har någon sorts inbyggd navigator för sådant och svaret blev "vid niotiden". Klockan 21:04 rullade vi in på uppfarten hemma och vår resa var slut.

Det har varit en fantastisk upplevelese. Skidåkning i Österrike, Tyskland, Frankrike och Italien. Vi har varit på resa i 44 dagar. Vi har åkt skidor i backe 26 dagar och i spår 8 dagar. Resten har varit vilodagar eller resdagar. Några få dagar har varit molniga men annars har det varit solsken eller växlande molnighet. Det har varit bra med snö i pisterna men lite si och så med snö utanför. Våra skidor har fungerat mycket bra i alla lägen, lyckat att vi levlade upp i höstas till all-mountain som fungerar både i och utanför pisterna.

I morgon, måndag, börjar vardagen igen, men vi kommer alltid att bära med oss ett härligt minne av resan. Vi längtar redan till att göra om något liknande igen om en fyra eller fem år. Hoppas att vi ses på bloggen då.

ALPERNA RUNT, Dolomiterna 2017-02-28 till 03-01

Tisdag, då kom den utlovade snön. Morgon med moln ner till dalen och ”duggsnö” i St Christina, ingen snö som lägger sig på marken men det gör molnen. Vi tog oss långsamt ut men var ändå uppe i backarna vid samma tid som igår då vi tog oss lååååångsamt fram i liftköerna.

Utklädda skidåkare som firar faching, fettisdagen

Vi letade oss fram genom de tjocka molnen som tuffade på genom dalgången och hittade en röd och en svart backe som tålde att nötas på ett antal åk. Lunchen åt vi på Col Pradat, medhavda mackor utanför och varm choklad med Fachingbulle inne i hyttan. 

När snöandet ökade och övergick från små ettriga korn till stora fuktiga flingor bestämde vi oss för att börja åka tillbaka. När vi var uppe vid Passo Gardena började det kyla på och det blev en helt annan temperatur. Vi åkte ett par åk i ”damernas storslalombacke” – den är riktigt härlig - särskilt när man är nästan själv.

På kvällen åt vi en riktigt god middag på hotellet intill och avslutade med chokladfondant med mandarinsorbet!

Onsdag, väderprognosen höll i sig även för idag! Blå himmel igen och vinterlandskap i hela dalen. För ovanlighetens skull var vi kvickare på morgonen och kom med bussen före kl 9. Men det var vi inte ensamma om! Vi åkte bussen hela vägen upp till Selva och tog kabinen där utan att hamna under den danska ångvälten.

Däremot hamnade jag flera gånger i liftköer med föräldrar med barn bredvid mig. Några svenska familjer,  (en från Huddinge skidklubb) där barnet var besviket på att stå i kö, inte ville bli tillsagd att "vi ska bara åka lite högre upp eller längre bort eller hit eller dit" och med föräldrar som själva inte kunde tygla sin egen irritation och besvikelse över att inte få åka skidor. Stämningen blir inte så jättekul och jag bara önskade att de där killarna hade fått åka upp och ner i en ”vanlig” backe hela dagen, åka utanför backen i skogen utan att hänga med föräldrar som bara vet hur allt ska vara…

En lite roligare svensk kommentar var däremot ”I stället för att stå i den här liftkön hade man egentligen lika gärna kunnat åka i Ekeröbacken hela dagen, ta en taxi därifrån till after ski på Grand Hotell och sen få sova i sin egen säng!”

Vår egen tanke var att se om det var möjligt att åka till Lagagazuoi och den "Gömda dalen". Men när vi skulle åka nedför den första backen i Passo Gardena möttes vi återigen av en backe fylld av jättepucklar och hur mycket folk som helst som åkte, kasade, låg eller stod still i backen. Vi tog oss snirklande ner och och plötligt får jag se Lennart rakt framför mig. Han är på väg runt en puckel samtidigt som en man kommer från andra hållet. Han var i samma längd som Lennart men i en helt annan viktklass. Den andra mannen hade kontrakurs mot Lennart. Lennart åkte med böjda knän och körde sitt hjälmklädda huvud rakt i magen på den andra mannen. Lennart rasade ner över nästa snöpuckeln och den andra mannen stod förnöjsamt kvar och tittade på när Lennart samlade ihop sig, reste sig upp och sen skakade hand med den stora mannen på ett sanslöst roligt gentlemannavis.

Så fortsatte vi ner till Corvara. En del backar såg ut som oordnade gigantiska äggkartonger fyllda med folk. Vi insåg båda två att vi inte skulle ha en chans att komma med bussen i Armentarola men vi åkte ändå dit. Backarna ovanför Corvara är snälla men trevliga. Vi åkte lite i lössnön utanför men tog oss inte tid att spana in hur man skulle kunna åka mer off-pist. Snötäcket utanför pisterna var ofta inte tjockare än det som kom i natt 10-15 cm, och det räcker inte långt.

Vi åkte ner till Armentarola och för att kolla busskön. Kön gick en bit ner mot pisten, tidigare år har den hållit sig på parkeringen och då har vi ändå fått vänta ett tag. Vi stannade till och avlyssnade ett samtal mellan en italienare och en ryss. Italienaren försökte förklara för ryssen att det inte var någon mening med att ställa sig i kön. Ryssen for direkt med handen till fickan för att köpa sig en taxi eller någon som kunde köra. Då förklarade italienaren återigen lugnt och metodiskt att allt som gick att köra redan var köpt.

Då hade även vi fått nog med besked – det blir ingen gömda dalen denna veckan. Vi gick in till hyttan bredvid för att ta en kaffe. Ok med plats men det verkade som om man fick gå in och handla själv. Jag gick in och väntade ganska länge på ett holländskt sällskap som skulle ha pommes med majonnäs. Det verkar vara den holländska standardlunchen. Tillslut var de klara och jag bad killen i baren, på italienska, om” due café et uno panino”. Killen i baren satte kopparna i espressomaskinen men när de var klara fyllde han på dem med vatten! När han ställde dem på disken kommenterade jag att det inte var espresso. Då blev han ganska bister, tog båda kopparna och kastade dem i diskhon! Jag blev helt ställd och försökte säga att jag kunde ta dem ändå men det hann jag aldrig. Han var redan igång med ny espresso. Sen förklarade han för mig att italienare beställer ”café” när de vill ha espresso men andra människor säger café och då vill de ha americano. Espresson och paninin var goda i alla fall och vi åkte vidare i solskenet.

Till slut tror jag att vi var i La villa där vi hittade en nästan tom svart backe och nästan lika tom lift där vi åkte ett par varv. Sen insåg vi att vi var tvungna att börja åka tillbaka för att hinna med liftarna hemåt om de var återigen skulle vara överfyllda med folk.

Här åkte vi ner genom Middagsdalen för ett år sedan. Men nu är det på tok för lite snö...

Uppe i Passo Pordoi stannade vi och åt en sen lunch med pasta vongole, tittade på alpkajorna och hade det bra i eftermiddagssolen.

Torsdag den 2 mars - sista skiddagen - så fort sex veckor kan gå och så otroligt länge sen det känns att vi åkte hemifrån.

Taggad inför sista skiddagen

Vi inledde dagen med att ta tåget som går i en tunnel under byn. Upp med liftarna till nästa by Ortisei. Åkte ett par åk i den svarta respektive röda backen och fortsatte sen hela den jättelånga backen, 4,5 km, ner till byn Ortisei. Vi funderade på om vi skulle åka överdelen en gång till eftersom den är rätt härlig men när vi kom upp till mellanstationen funderade vi inte på det längre… 25 minuters kö till kabinen! Men det var faktiskt den enda långa liftkön på hela dagen, både före och efter flöt det på riktigt bra. Efter att vi kommit upp med kabinen åkte vi tillbaka till St Christina och tog i stället liften upp till Sasslong.

Den bästa svarta störtloppsbacken var avstängd så vi fortsatte bort mot Passo Sella. Vi stannade på ett mindre ställe och firade att backarna, var utan meterhöga pucklar och jättefin snö, med pasta carbonara och tiramisu respektive sachertårta. Vidare till Col Rodella, ovanför Campitello, där vi hittade en rolig brantare sida som visserligen var uppåkt men fortfarande med mjuk snö. Det blev ett antal åk med höga knäuppdragningar, hopp och lek och sen började vi återfärden. Vi lyckades hitta nya vägar med andra backar än vad vi alltid har åkt här tidigare. Kul!

Langkofel och Plattkofel

Till slut var vi tillbaka i Selva och tog bussen ner till St Christina. Gick ett varv på Spar och bunkrade lite inför hemresan. När vi kom tillbaka pratade vi lite med killen som har lägenhetshotellet. Vi kommenterade att det var så osannolikt mycket folk. Han förklarade kaoset med att det finns fler gästbäddar/hotell i Val Gardena än vad det finns kapacitet i backar och liftar. Däremot finns det kapacitet med backar och liftar i Canazei, Arrabba och Courvara men däremot inte lika många gästbäddar. Det innebär att när de hade driftsstörningar på elförsörjningen och stängde liftsystemet på måndagen blev alla människor kvar i Val Gardena. Att det sen var stökigt i backarna på onsdagen berodde på att den mesta snön kom på efternatten efter att pistmaskinerna hade varit ute. Därför byggdes alla gigantiska snöpucklar upp av skidåkarna.

Kvällsljus från balkongen

Alperna runt 2017, två dagar i Dolomiterna 2017-02-26 och 27

Söndag 2017-02-26

Fasching är något som inträffar innan fastan börjar i en del länder. Den är ganska påtaglig i Dolomiterna. På tisdag  är det själva faschingdagen, men hela denna vecka är massor med folk lediga från skolor och arbete. Det märktes på köerna till liftarna. Efter att ha påbörjat vår tur i lågsäsong med fåtal människor i liftarna så är vi nu inne i värsta högsäsongen. Dagen startade med en tysk familj som stod i bredd och spärrade insteget till lilften i väntan på tre lediga platser. Det inträffar inte om man står i slutet av påfyllningen av kabinerna. Till slut kunde jag pressa mig förbi och dagens åk kunde börja. Vi bor i St Cristina i Val Gardena. Förra året gjorde vi en härlig tur över Sellamassivet med bergsguiden Giuliano från Canazei. Så dagens mål var att åka över dit och se om han var på sitt kontor. Snöläget i backarna är bra och snön är fin att åka på, men det är skralt utanför pisterna. Vi kom ner till turistkontoret i Canazei och fick veta att Giuliano inte skulle komma förrän på sen eftermiddag. Det fick bli ett samtal istället.

Efter ett antal åk i favoritpisterna ovanför Canazei så blev det lunch på toppen av Belvedere, med utsikt över backen upp till liften. Mycket folk och "stau" i köket gjorde att vi fick vänta ett tag. Det gjorde inget för vi fick njuta av några scener som spelades upp framför oss.

Först kommer en man gåendes förbi restaurangen med visst besvär. Han får liksom inte någon längd i stegen. Till slut upptäcker han att skidkängorna är ihopknäppta med kardborrebanden som ska vara kring vaden. Såg rätt kul ut.

Nästa scen. En äldre judisk man kommer tungt gående i snön. Han är klädd i lång svart yllerock, kippa på huvudet och de typiskt judiska hårlockarna. Han går fram till en solstol, som vi bara ser ryggen på. Där reser sig hans hustru, iförd turban och en stor vid päls. Mannen drar en 30 cm hög pälsmössa över öronen och paret vandrar i sakta mak upp mot kabinliften som ska ta dem ner till byn. Efter ett tag släpper kvinnan ner sin handväska i snön och släpar den efter sig som en rullväska fast utan hjul. Den sakta vandringen uppför går mitt i pisten där alla skidåkare som kommer från liften får snyggt runda dem. Till slut försvinner de i fjärran.

Sista scenen är en flicka som poserar för pojkvännen. De är rätt gulliga och här kan vi inte låta bli att ta en bild. Det kunde vi inte med att göra på det judiska paret. Pisten man ser till höger på bilden är den som det judiska paret travade upp mitt i.

Väl hemma så ringde vi Giuliano och fick bara besked att det inte går att tura i området nu. Det är för lite snö. Ingen snö på Sella och ingen snö på Marmelada. Vi får ringa tillbaka om det skulle komma ett snödump. Visserligen kan det eventuellt snöa på tisdag, men dump lär det nog inte bli.

Måndag 2017-02-27

Jo det var mycket folk i liftar och pister på söndagen. Men det var ett intet mot vad som visade sig på måndagen. Kloka och förutseende så fortsatte vi med skidbussen till nästa by, Selva-Wolkenstein, för att slippa köerna i första liften. Det var ingen höjdare. Vi tog skidbussen kl 9:20. Kl 11:40 så hade vi åkt tre liftar och två backar emellan dem. Lift nummer ett hade en 70 m lång kö ut på trottoaren. Nästa liftkö fyllde en gångbro över hela gatan. Den gick att korta om man inte tog gångbron utan övergångsstället under bron istället. Det fanns ingen snö vid insteget till liften utan man fick gå på gummimatta och sedan en iskana sista biten.

Insteg till sittliften i Wolkenstein

Tredje liften var värst. En lift med 10-sits-kabiner. "Kön" bestod av en osorterad hög på ett par hundra personer som alla strävade mot ingången med fyra liftkortsläsare. Jag lyckades bäst genom att manöverera förbi några stadiga ryssar, men Maria hade otur. Hon hamnade framför ett gäng danskar som trodde att man kom fortare fram om man trycker hårt på personen framför. Maria pressades in i järnrören vid kortläsaren, men kom till slut igenom. Efter passagen så vänder sig Maria om och fräser "We are people, not animals!" varvid en försiktig röst tillhörande en liten engelsman svarar "It wasn't me". Danskarna hade pressat sig vidare. Dags att hoppa in i kabinen. Liftpersonalen hjälper bra till, tar Marias skidor och placerar i stället på utsidan och Maria kliver in. Då möts hon av ett samlat "njet" från en rysk familj som har släpat in en barnvagn med sovande barn i liften. Familjen bestod av en mor och en far, två skrynkliga pälsklädda babusjkor och ett barn i sjuårsåldern. För att inte barnet i vagnen skulle väckas så ville de vara i fred. Tji fick dem. Står hundratals i kö så kan man inte få egen kupé. Den enda som skulle åka skidor var barnet i sjuårsåldern. Det skulle vara absolut tyst i kabinen, vilket fungerade tills jag ringde Maria.

Det var en rätt irriterad Maria som dök upp så småningom. Det tog ett tag innan adrenalinet var förbrukat. Nästa problem. Vidare färd i systemet var spärrat. Liftarna i Alta Badia och Corvara stod still p g a strömproblem. Så var det hela dagen även om de kom igång med reducerad hastighet så småningom. Vad göra? Fortsätta går inte. Tillbaka innebär hysterisk liftkö igen. Så det var bara att hålla sig där vi var med tillgång till två korta sittliftar och ett par småbackar. Eftersom vi trots allt fick åka skidor så blev humöret bättre och bättre och till slut rent av bra.

Så småningom blev det dags för vår medhavda lunch. Vi satte oss på en sten i solskenet och åt.

Lunch på en sten

Marias skidor tar lunchpaus

Efter lunchen statsade vi på lite "offpist". Det innebar ett hasande runt stenar och videsnår. Jag tog av mig skidorna och gick sista biten när snön tog slut, medan Maria hittade ett snöigt spår och lyckades göra tre svängar till.

Notera Marias tre svängar på sluttningen i bakgrunden

Fram på eftermiddagen så bestämde vi oss för att åka i riktning hemåt. Hade liftkön minskat så kunde vi ta ett par åk, annars hem och sola på balkongen. Returen blev damernas storslalom, en härlig svart pist som ledde ner till liften. Kön var måttlig och vi gjorde nog fyra varv i lift och backe innan vi tog skidbussen hem. Solstunden på balkongen får bli en annan dag.

ALPERNA RUNT 2017, Cervinia 2017-02-20 till Dolomiterna 02-25

Måndag morgon, kall snö och lika soligt som igår. Så här ser Monte Cervino ut från Italienska sidan med Lennart som skalgubbe. Berget är 4478 högt och Lennart är 187 cm så nu kan ni med en liten enkel skalövning räkna ut på vilken höjd vi står!

Åker man över passet till Schweiz byter berget namn till Matterhorn, det stora varumärket. Det är 157 år sedan tävlingen om att först nå toppen avgjordes. Det var en tragisk historia med två lag som var på väg upp samtidigt, ett från den Italienska sidan och ett från Zermatt i Schweiz.  Den 14 juli 1865 nådde engelsmannen Edward Whymper toppen tillsammans med fyra andra från den Schweiziska sidan. Men på nervägen föll en av engelsmännen och drog bland annat med sig Croz som var en mycket framstående alpinist från Chamonix. Whymper klarade sig och fortsatte att bestiga höga toppar världen runt.

Men vi vände ryggen mot Monte Cervino och tog i stället sikte mot Valtournenche. Lift upp i passet mot öster. När vi kommit över öppnade sig en härlig dalgång, inte lika bred och stor och med en sådan mängd av pister som i Cervinia, men stora böljande pister som ringlade ner. Jag stannade till på ett ställe för att ta en bild.

Då sladdar en gul jacka till precis framför mig och ropar till någon annan lite ovanför. Hoppsan – den där rösten kände jag igen! Det var Peter Wänehag, kyrkoherde i domkyrkan i Kalmar. Det är inte lätt att känna igen varandra i skidkläder! Vi kramade om varandra och var mest överraskade över ett sånt oväntat möte mitt i snön och solskenet.

Lunchen åt vi på en liten restaurang i backen, med utsikt över min trippeltolkning av Valtournanche, kurvig dal, kurvig toapil och kurviga rastaflätor.

Hemfärden blev ganska kall i öppna sittliftar och knapplift. Överst i passet var det rejält kallt och fantastiskt fin snö. Vi åkte ner hela vägen till Cervinias dalstation för att försöka hinna köpa bröd innan liften stängde. Men alla affärer hade lunchstängt till kl 16, när liften stänger, så det var bara att återvända uppför alla trappor igen.  Vi bytte strategi och åkte upp igen och över till vår sida för att utnyttja hela dagen i backen. Efter att ha avslutat skidåkningen bytte vi skor och traskade ner till och upp från byn efter att ha trängts med alla andra svenskar i matbutiken.

Tisdag och sikte på Zermattsidan. Jag återgick till vinterkläder, dubbla kallingar och ullfleece, eftersom vi skulle upp i de övre delarna av systemet. Förhoppningsvis även upp till Klein Matterhorn om inte kön till kabinen är allt för lång. Men när vi klev ut genom dörren var det alldeles ljummet ute och molnen kröp långt ner i backarna. Det var bara att byta plan och finna sig i att det inte fanns några liftar öppna i de övre delarna.

Vi åkte i mellan och nederdelen av systemet. Det snöade lite grann och sikten var bitvis dålig. Men fantastiskt nog kändes det inte som något större bekymmer, italienarna pistar sina backar som släta dansgolv, skidorna är fortfarande pålitliga (men bör snart slipas) och vi båda känner oss väldigt trygga med åkningen. Vi åkte oss hungriga och bestämde oss för att lunchmackorna kan vänta tills i morgon då det säkert är bra väder för en tur över mot Zermatt. Eftersom vi har läst om en Restaurang Êtoile som drivs av en svensk kvinna, Ulla, bestämde vi oss för att se om det var möjligt att äta där. Vi har åkt förbi stället tidigare, men hur vi än åkte kunde i inte hitta det. Till slut blev det Le Bricole, en väldigt liten restaurang som ligger precis intill pisten där vi går för att komma till vår lägenhet. Det ångrade vi inte. Lennart tog pasta med svamp och jag tog en ravioli med valnötssås. Helt ljuvliga. Valnötskaka till avslutning som kronan på verket.

När vi kom ut efter denna sköna lunch hade det ljusnat betydligt och molnen var på väg bort. Upp i backarna igen. Men ju högre upp vi kom med liftarna desto mer blåste det. Liftarna drog ner farten flera gånger och ibland kom det riktiga körare ned från passet som tryckte på liftkorgarna.

Idag känns det som om vi har åkt skidor i de finsktalande delarna av Cervinia. Vi har hört finska på restaurangen, i alla liftar och liftköer. Det har även pratats en del svenska, franska och polska (?) men allra minst italienska.

Onsdag och utflyktsdag till Schweiz. En ny lyxig dag med lika blå himmel igen. Nedfart till byn och upp med kabinen till Plan Maison, kön går förvånansvärt fort. Vidare med nästa kabin till Cime Bianche. Där hamnade jag med elva andra varav några pratade litauiska. En av dem pratade oavbrutet och alla vi andra var tysta, men så säger han plötsligt utan att vi andra har någon som helst koll på sammanhanget: ”My husband disappeard when he orderd champange! So please, order vodka!” Detta ska alltså sägas med östeuropeisk intonation och sammanhanget får man hitta på själv. Effekten i liftkabinen var obetalbar, alla log och började skratta. Efter den språkövningen fortsatte vi vidare med ytterligare en gondol. Den är sprillans ny och ser ungefär ut som en tåg- eller spårvagn inuti och rymmer 70 personer. Imponerande. Så var vi uppe vid Plateau Rosa på 3480 m.

Skidindustri med reklam för Emporio Armanis skidkläder som alla skidlärare har

Vi fortsatte över passet in i Schweiz. De första backarna här är väldigt flacka och breda och går över Theodulglaciären. Över till Trockener Steg, därifrån går kabinen upp till Klein Matterhorn. 

Men vi fortsatte vidare ner till Schwarzsee och därefter Furi som ligger på 1867 m, så långt en tur på över 1500 m. Där stannade vi – hade vi fortsatt ytterligare hade vi landad ner i Zermatt. Från Furi tog vi kabinen upp till Riffelberg där vi fortsatte med tåg, Gornegrat-bahn. Uppe på Gornergrat spanade vi in Monte Rosa-hyttan som ligger mitt bland glaciärerna under Duforspitze. Det är så mäktigt och häftigt med alla höga berg och glaciärer så jag kan aldrig se mig mätt på det.

Våra fina skidor och det sannlöst fula hotellet på Gornergrath

Idag hade jag med mig gårdagens lunchmackor, men Lennart hade sparat sina i kylen! Så vi delade och kompletterade med kex och choklad. Nu är vi inne på sista julchokladen, tack till Jonas och Eva-Katarina – den med chilin är supergod! Efter att ha hjälpt ett ryskt par med fotografering fortsatte vi ner igen.

I Furi tog vi kabinen uppåt. Den kabinen börjar nere i Zermatt och växlar över på en ny lina i Furi, fortsätter upp till Schwarzee, växlar lina och vidare hela vägen upp till Trockener Steg. Man kan alltså åka i samma lilla kabin med plats för 8 personer i över 1300 höjdmeter – otroligt ingenjörsarbete. I Trockener Steg tog vi den gamla gondolen upp till Klein Matterhorn (3883 möh). Där spanade vi in alla 4000-meterstoppar som solade sig i solskenet runt oss. Duforspitze, (i Monte Rosa-massivet) 4634 möh, Liskamm 4527 möh, Breithorn 4165 möh – har en otroligt elegant kam, Matterhorn 4478 möh, Gran Paradiso 4061 möh, Mont Blanc 4809 möh och Grand Combin 4314 möh. Phu!!!

Breithorn

Utsikt mot söder från Klein Matterhorn

Liftbygge på 3883 meters höjd, ny lift till Klein Matterhorn 

Vi avstod från besök i isgrottan och fortsatte vidare ner över glaciären och tillbaka till Plateau Rosa och Italien. Så fick vi några ytterligare åk innan liftarna stängde – de gäller att vara på rätt sida passet kl 16 när liftarna stänger och skidpatrullen kommer!

Torsdag och sista skiddagen i Cervinia. Lika soligt och fint som igår men aningens kallare. Det innebär plusgrader, men inte 10 utan snarare närmare ett par grader på morgonen. Eftersom det är så stora höjdskillnader i dalen är det oftast kall snö så fort man kommer upp med en lift, framför allt på förmiddagen. På eftermiddagarna har det varit ganska sorbé-aktigt i de nedre delarna av systemet. Uppe i passen har det blåst rätt mycket vissa dagar och då har snön blivit helt hårdblåst.

Innan vi gick ut lagade jag min jacka, det blir visst slitage på både kläder och utrustning när man är ute så här länge...

Idag har vi åkt nästan hela dagen i Cervinia. Vi gjorde en sväng på Schweiziska sidan på morgonen men för övrigt har vi hållit oss på Italienska sidan och framför allt i de övre västra pisterna. Det har varit förvånansvärt lite liftköer så många gånger har vi bara åkt rakt in. Däremot var det kö till Restaurang Êtoile, svenska Ullas restaurang. Men det var vi beredda på så vi åkte dit på förmiddagen, tog en kaffe och bokade bord innan det var dags att äta.

Sen roade vi oss i med smöråkning i backarna som är stora och breda. Det finns några svarta backar, men den översta som vi var mest sugna på var stängd. Vårt ledord som vi har kört efter under de tidigare veckorna kan vi inte tillämpa här. Det har vi fått från Pelle som i sin tur fick det av en fransk skidguide för flera år sedan. Det lyder: ”Törrn örraund thö bömps”. Här finns bara några bumps när man åker ner de sista svängarna till hotellet på eftermiddagen.

Lunchen åt vi på ”Ullas”. Det är en svensk kvinna som driver restaurang i övre delen av systemet. Hon är nog känd av alla svenskar som reser hit och de flesta gästerna var svenska. Fisksoppan är världsberömd men eftersom vi förutsatte att den inte kan vara bättre än Göstas så blev det pasta med vildsvin respektive tortellinin med päron och valnötter. Superduper!

Efter lunchen åkte vi ett par åk från toppen och vinkade adjö till Schweiz för den här gången. Sen tittade vi söderut och vinkade adjö till Gran Paradiso där glaciären solade sig i eftermiddagsljuset långt borta.

Fredag morgon och dags att lämna Cervinia. Himlen var tjock och det började snöa mer och mer. Vi hoppades på att det inte skulle vara mer än att det höll undan från vägen ner så att vi skulle slippa snökedjor. Vi packade ut i bilen och städade av köket och pratade med killen som synade lägenheterna. Anläggningen har varit med ett tag, vi gissade på 70-talet, och det behövs en del underhåll. Framför allt är det lyhört och det fixar knappast en vaktmästare. Vi tuffade iväg redan vid nio och det var inga problem alls med snön på vägen. Nedanför Valtornench slutade det snöa helt. Det är många serpentiner ner genom dalen, men vägen känns inte alltför luftig.

Väl nere i Aostadalen styrde vi kosan mot Turin och sen Milano. Jag pratade en stund med pappa Stig eftersom det var mammas födelsedag. Han skulle åka till kyrkogården med vintergäck och snödroppar och jag berättade var vi var. Då undrade han om vi inte skulle ta vägen om Milano eller Turin. Eftersom vi har varit i Milano tidigare och vi inte fick tag på några bra platser på La Scala nappade vi på hans fråga och bestämde oss för att köra in till Turin.

Vi båda två hade nog bilden av en tung industristad men i stället hittade vi en gammal romersk stad med Kejsar Augustus vid den gamla stadsporten. Staden är ombyggd i barockstil och ganska stilig. Vi gick en runda och var inne i domen för att se Kristi liksvepning, men vi såg den enbart i kopia. Och frågan är om det originalet de har verkligen är originalet, men det spelar väl ingen roll.

Sen gick vi en runda runt fredagsmarknaden som dignade av grönsaker i alla dess färger och former. Avslutade med fika och fortsatte sen ut på motorvägen förbi Milano, Gardasjön och vek sen av norrut mot Bolzano genom Adige-dalen. Lennart hade bokat ett rum på Gasthaus Steg. Det låg på en mindre väg, i princip under motorvägsviadukten, på vägen upp mot Val Gardena.

Lördag morgon och frukost inklusive ”faschingkuchen”. Fasching är fastan som firas med karnevaler och maskerader här. Faschingkuchen såg ut som små munkar och var fyllda med aprikosmarmelad.

Så fortsatte vi upp och in mot nästa bergsmassiv, Dolomiterna. De är av helt annan sort än alperna och är mycket kantigare och trubbigare. Tyvärr har de fått väldigt lite snö här i år och här finns i princip heller inga glaciärer. Däremot är de duktiga på att göra snö, men frågan är hur mycket kemikalier de använder? Det var nästan barmark hela vägen förutom på norrslänterna och i skuggan. 

Lennart har bokat en lägenhet i Sankta Cristina som vi hittade med hjälp av gps’en. Det är ett helt nybyggt lägenhetshus, eller eventuellt om och tillbyggt äldre. Det ligger precis intill kyrkan ett par kvarter ovanför vägen, gatan upp är smal och vindlar i smala krökar och det var ett under att vi fick med oss bilens underrede och högra bakhjulet, över ett stup ner till grannen, när vi gjorde en 360-graderssväng med pik in i garaget.

Efter inlastning i lägenheten bytte vi om för längdåkning och tog ett skutt diagonalt över dalen på kartan, ut från garaget och ner i dalen igen….Vi åkte över till Seiser-Alm, där längdåkningseliten tränar ibland. Upp genom skogen från snöfria ängar till ett vintrigare landskap, om än förstärkt med konstsnö i spår och backar. Det ligger backar och hotell utspridda på olika ställen på ”platån” som knappast är platt. I fonden ligger Langkofel och Plattkofel och mot söder tornar en bergskant som jag gissar gränsar mot Val di Fassa (eller Fiemme?).

Här brukar eliten höghöjdsträna!

Vi la på klister på skidorna och åkte ett par kilometer tills vi kom till en ”alm” med restaurang och trädäck. Där åt vi en sen lunch i solskenet och fortsatte sen vidare i spåren. Lennart kände av sin förkylning och tog ett flackare spår och jag fortsatte slingra upp på fantastiskt fina spår med utsikt över hela landskapet. På ett par ställen passerade jag över skidbackar med folk, annars var jag nästan helt själv. Luften var helt stilla, solen färgade de tunna molnen, jag hade bra fäste uppför och lite för bra glid för utförsåkningen och allt var så där underbart som det bara kan vara en helt vanlig lördagseftermiddag i februari. Det var en så fantastisk eftermiddag när man nästan kan dricka ljuset, luften och livet.

Langkofel och Plattkofel, upp och ner mellan dem gick vi en sommar för ett antal år sen