Tisdag, då kom den utlovade snön. Morgon med moln ner till dalen och ”duggsnö” i St Christina,
ingen snö som lägger sig på marken men det gör molnen. Vi tog oss
långsamt ut men var ändå uppe i backarna vid samma tid som igår då vi tog oss lååååångsamt fram i liftköerna.
 |
| Utklädda skidåkare som firar faching, fettisdagen |
Vi letade oss fram genom de tjocka molnen som tuffade på genom
dalgången och hittade en röd och en svart backe som tålde att nötas på
ett antal åk. Lunchen åt vi på Col Pradat, medhavda mackor utanför och varm
choklad med Fachingbulle inne i hyttan.
När snöandet ökade och övergick från små ettriga korn till stora
fuktiga flingor bestämde vi oss för att börja åka tillbaka. När vi var uppe vid
Passo Gardena började det kyla på och det blev en helt annan temperatur. Vi
åkte ett par åk i ”damernas storslalombacke” – den är riktigt härlig - särskilt när man är nästan själv.
På kvällen åt vi en riktigt god middag på hotellet intill
och avslutade med chokladfondant med mandarinsorbet!
Onsdag, väderprognosen höll i sig även för idag! Blå himmel
igen och vinterlandskap i hela dalen. För ovanlighetens skull var vi kvickare på morgonen och kom med bussen före kl 9. Men det var vi inte ensamma
om! Vi åkte bussen hela vägen upp till Selva och tog kabinen där utan att hamna
under den danska ångvälten.
Däremot hamnade jag flera gånger i liftköer med föräldrar
med barn bredvid mig. Några svenska familjer, (en från Huddinge skidklubb) där barnet
var besviket på att stå i kö, inte ville bli tillsagd att "vi ska bara åka lite högre
upp eller längre bort eller hit eller dit" och med föräldrar som själva inte kunde
tygla sin egen irritation och besvikelse över att inte få åka skidor.
Stämningen blir inte så jättekul och jag bara önskade att de där killarna hade
fått åka upp och ner i en ”vanlig” backe hela dagen, åka utanför backen i skogen
utan att hänga med föräldrar som bara vet hur allt ska vara…
En lite roligare svensk kommentar var däremot ”I stället för
att stå i den här liftkön hade man egentligen lika gärna kunnat åka i Ekeröbacken
hela dagen, ta en taxi därifrån till after ski på Grand Hotell och sen få sova i sin egen säng!”
Vår egen tanke var att se om det var möjligt att åka
till Lagagazuoi och den "Gömda dalen". Men när vi skulle åka nedför den första
backen i Passo Gardena möttes vi återigen av en backe fylld av jättepucklar och hur mycket folk som helst som åkte, kasade, låg eller stod still
i backen. Vi tog oss snirklande ner och och plötligt får jag se Lennart rakt
framför mig. Han är på väg runt en puckel samtidigt som en man kommer från andra hållet. Han var i
samma längd som Lennart men i en helt annan viktklass. Den andra mannen hade kontrakurs mot Lennart. Lennart åkte med böjda knän och körde sitt
hjälmklädda huvud rakt i magen på den andra mannen. Lennart rasade ner över nästa snöpuckeln och den andra mannen stod förnöjsamt kvar och tittade på när Lennart
samlade ihop sig, reste sig upp och sen skakade hand med den stora mannen på ett sanslöst
roligt gentlemannavis.
Så fortsatte vi ner till Corvara. En del backar såg ut som
oordnade gigantiska äggkartonger fyllda med folk. Vi insåg båda två att vi inte
skulle ha en chans att komma med bussen i Armentarola men vi åkte ändå dit. Backarna
ovanför Corvara är snälla men trevliga. Vi åkte lite i lössnön utanför men tog
oss inte tid att spana in hur man skulle kunna åka mer off-pist. Snötäcket
utanför pisterna var ofta inte tjockare än det som kom i natt 10-15 cm, och det
räcker inte långt.
Vi åkte ner till Armentarola och för att kolla busskön. Kön
gick en bit ner mot pisten, tidigare år har den hållit sig på parkeringen och
då har vi ändå fått vänta ett tag. Vi stannade till och avlyssnade ett samtal
mellan en italienare och en ryss. Italienaren försökte förklara för ryssen att
det inte var någon mening med att ställa sig i kön. Ryssen for direkt med
handen till fickan för att köpa sig en taxi eller någon som kunde köra. Då
förklarade italienaren återigen lugnt och metodiskt att allt som gick att köra
redan var köpt.
Då hade även vi fått nog med besked – det blir ingen gömda
dalen denna veckan. Vi gick in till hyttan bredvid för att ta en kaffe. Ok med
plats men det verkade som om man fick gå in och handla själv. Jag gick in och
väntade ganska länge på ett holländskt sällskap som skulle ha pommes med
majonnäs. Det verkar vara den holländska standardlunchen. Tillslut var de klara och jag
bad killen i baren, på italienska, om” due café et uno panino”. Killen i baren
satte kopparna i espressomaskinen men när de var klara fyllde han på dem med
vatten! När han ställde dem på disken kommenterade jag att det inte var
espresso. Då blev han ganska bister, tog båda kopparna och kastade dem i
diskhon! Jag blev helt ställd och försökte säga att jag kunde ta dem ändå men
det hann jag aldrig. Han var redan igång med ny espresso. Sen förklarade han
för mig att italienare beställer ”café” när de vill ha espresso men andra
människor säger café och då vill de ha americano. Espresson och paninin var goda i
alla fall och vi åkte vidare i solskenet.
Till slut tror jag att vi var i La villa där vi hittade en
nästan tom svart backe och nästan lika tom lift där vi åkte ett par varv. Sen
insåg vi att vi var tvungna att börja åka tillbaka för att hinna med liftarna
hemåt om de var återigen skulle vara överfyllda med folk.
 |
| Här åkte vi ner genom Middagsdalen för ett år sedan. Men nu är det på tok för lite snö... |
Uppe i Passo Pordoi stannade vi och åt en sen lunch med
pasta vongole, tittade på alpkajorna och hade det bra i eftermiddagssolen.
Torsdag den 2 mars - sista skiddagen - så fort sex veckor kan gå och så otroligt länge sen det känns att vi åkte hemifrån.
 |
| Taggad inför sista skiddagen |
Vi inledde dagen med att ta tåget som går
i en tunnel under byn. Upp med liftarna till nästa by Ortisei. Åkte ett par åk i den
svarta respektive röda backen och fortsatte sen hela den jättelånga backen, 4,5
km, ner till byn Ortisei. Vi funderade på om vi skulle åka överdelen en gång till
eftersom den är rätt härlig men när vi kom upp till mellanstationen funderade
vi inte på det längre… 25 minuters kö till kabinen! Men det var faktiskt den enda långa liftkön på hela dagen, både före och efter flöt det på riktigt bra.
Efter att vi kommit upp med kabinen åkte vi tillbaka till St Christina och tog
i stället liften upp till Sasslong.
Den bästa svarta störtloppsbacken var
avstängd så vi fortsatte bort mot Passo Sella. Vi stannade på ett mindre ställe
och firade att backarna, var utan meterhöga pucklar och jättefin snö, med
pasta carbonara och tiramisu respektive sachertårta. Vidare till Col Rodella, ovanför Campitello, där
vi hittade en rolig brantare sida som visserligen var uppåkt men fortfarande
med mjuk snö. Det blev ett antal åk med höga knäuppdragningar, hopp och lek och
sen började vi återfärden. Vi lyckades hitta nya vägar med andra backar än vad
vi alltid har åkt här tidigare. Kul!
 |
| Langkofel och Plattkofel |
Till slut var vi tillbaka i Selva och tog bussen ner till St
Christina. Gick ett varv på Spar och bunkrade lite inför hemresan. När vi kom tillbaka pratade vi lite med killen som har lägenhetshotellet. Vi kommenterade att det var så osannolikt mycket folk. Han förklarade kaoset med att det finns fler gästbäddar/hotell i Val Gardena än vad det finns kapacitet i backar och liftar. Däremot finns det kapacitet med backar och liftar i Canazei, Arrabba och Courvara men däremot inte lika många gästbäddar. Det innebär att när de hade driftsstörningar på elförsörjningen och stängde liftsystemet på måndagen blev alla människor kvar i Val Gardena. Att det sen var stökigt i backarna på onsdagen berodde på att den mesta snön kom på efternatten efter att pistmaskinerna hade varit ute. Därför byggdes alla gigantiska snöpucklar upp av skidåkarna.
 |
| Kvällsljus från balkongen |
