söndag 5 mars 2017

Alperna runt 2017, hemresan 2017-03-03 och 04

Så var då vårt äventyr slut och det var dags för hemresa. Vi lämnade vår fina fina lägenhet med den tjusiga utsikten tidigt på morgonen den 3 mars.
Lägenheten i Santa Cristina med utsikt över hela Val Gardena
Det gällde att komma iväg i tid för att kunna hämta ut vår Volvo innan verkstaden stängde för helgen. Vägen gick genom Brennerpasset. I Innsbruck lämnade vi autobahn och körde via Garmisch-Partenkirchen. En vacker väg med de sista vyerna över Alperna. Strax efter Garmisch planar landskapet ut och övergår i mera låglandsbygd. Väl framme i Weilheim så stod vår gamla trotjänare och väntade på oss utanför verkstaden.
Omlastning i Weilheim
Snabb omlastning och vidare in till München för att dumpa hyrbilen. Jag körde forden och Maria volvon. Rapport från Maria i München: Bilen går ojämt, men motorn verkar rätt OK. Vad kan vara problemet? I alla fall så tänkte vi inte köra tillbaka till Weilheim. Vi åkte vidare och märkte efter ett tag att problemet avtog. Det var någon vibration i ratten. Vi bestämde oss för att det hela kom sig av att bilen hade stått över en månad och att däcken hade blivit lite skeva. Efter hand som vi körde så försvann vibrationen och bilen betedde sig som vanligt. Resan rullade på med lite diskussioner om vad vi ska ha som nästa bil. Elhybrider har fortfarande för kort körsträcka med el och när batteriet är tomt så är den i princip lika miljöovänlig som en vanlig besinbil. Dessutom är de fortfarande väldigt dyra och ingen vet ännu hur länge batterierna håller. Skulle vi byta nu får det nog bli en gasbil till och i så fall en VW Passat. Vi skulle ju egentligen inte byta förrän elhybrider är ett alternativ, men det verkar som om vår V70 bestämt sig för att den behöver ett antal nya delar efter hand och när är det nog?

Nåväl, övernattning utanför Hannover och sedan vidare över Puttgarden-Rödby och Öresundsbron. Strax före färjan frågade jag Maria om hon kunde ge en kvalificerad gissning på när vi skulle vara hemma. Hon har någon sorts inbyggd navigator för sådant och svaret blev "vid niotiden". Klockan 21:04 rullade vi in på uppfarten hemma och vår resa var slut.

Det har varit en fantastisk upplevelese. Skidåkning i Österrike, Tyskland, Frankrike och Italien. Vi har varit på resa i 44 dagar. Vi har åkt skidor i backe 26 dagar och i spår 8 dagar. Resten har varit vilodagar eller resdagar. Några få dagar har varit molniga men annars har det varit solsken eller växlande molnighet. Det har varit bra med snö i pisterna men lite si och så med snö utanför. Våra skidor har fungerat mycket bra i alla lägen, lyckat att vi levlade upp i höstas till all-mountain som fungerar både i och utanför pisterna.

I morgon, måndag, börjar vardagen igen, men vi kommer alltid att bära med oss ett härligt minne av resan. Vi längtar redan till att göra om något liknande igen om en fyra eller fem år. Hoppas att vi ses på bloggen då.

ALPERNA RUNT, Dolomiterna 2017-02-28 till 03-01

Tisdag, då kom den utlovade snön. Morgon med moln ner till dalen och ”duggsnö” i St Christina, ingen snö som lägger sig på marken men det gör molnen. Vi tog oss långsamt ut men var ändå uppe i backarna vid samma tid som igår då vi tog oss lååååångsamt fram i liftköerna.

Utklädda skidåkare som firar faching, fettisdagen
Vi letade oss fram genom de tjocka molnen som tuffade på genom dalgången och hittade en röd och en svart backe som tålde att nötas på ett antal åk. Lunchen åt vi på Col Pradat, medhavda mackor utanför och varm choklad med Fachingbulle inne i hyttan. 


När snöandet ökade och övergick från små ettriga korn till stora fuktiga flingor bestämde vi oss för att börja åka tillbaka. När vi var uppe vid Passo Gardena började det kyla på och det blev en helt annan temperatur. Vi åkte ett par åk i ”damernas storslalombacke” – den är riktigt härlig - särskilt när man är nästan själv.

På kvällen åt vi en riktigt god middag på hotellet intill och avslutade med chokladfondant med mandarinsorbet!

Onsdag, väderprognosen höll i sig även för idag! Blå himmel igen och vinterlandskap i hela dalen. För ovanlighetens skull var vi kvickare på morgonen och kom med bussen före kl 9. Men det var vi inte ensamma om! Vi åkte bussen hela vägen upp till Selva och tog kabinen där utan att hamna under den danska ångvälten.

Däremot hamnade jag flera gånger i liftköer med föräldrar med barn bredvid mig. Några svenska familjer,  (en från Huddinge skidklubb) där barnet var besviket på att stå i kö, inte ville bli tillsagd att "vi ska bara åka lite högre upp eller längre bort eller hit eller dit" och med föräldrar som själva inte kunde tygla sin egen irritation och besvikelse över att inte få åka skidor. Stämningen blir inte så jättekul och jag bara önskade att de där killarna hade fått åka upp och ner i en ”vanlig” backe hela dagen, åka utanför backen i skogen utan att hänga med föräldrar som bara vet hur allt ska vara…

En lite roligare svensk kommentar var däremot ”I stället för att stå i den här liftkön hade man egentligen lika gärna kunnat åka i Ekeröbacken hela dagen, ta en taxi därifrån till after ski på Grand Hotell och sen få sova i sin egen säng!”

Vår egen tanke var att se om det var möjligt att åka till Lagagazuoi och den "Gömda dalen". Men när vi skulle åka nedför den första backen i Passo Gardena möttes vi återigen av en backe fylld av jättepucklar och hur mycket folk som helst som åkte, kasade, låg eller stod still i backen. Vi tog oss snirklande ner och och plötligt får jag se Lennart rakt framför mig. Han är på väg runt en puckel samtidigt som en man kommer från andra hållet. Han var i samma längd som Lennart men i en helt annan viktklass. Den andra mannen hade kontrakurs mot Lennart. Lennart åkte med böjda knän och körde sitt hjälmklädda huvud rakt i magen på den andra mannen. Lennart rasade ner över nästa snöpuckeln och den andra mannen stod förnöjsamt kvar och tittade på när Lennart samlade ihop sig, reste sig upp och sen skakade hand med den stora mannen på ett sanslöst roligt gentlemannavis.


Så fortsatte vi ner till Corvara. En del backar såg ut som oordnade gigantiska äggkartonger fyllda med folk. Vi insåg båda två att vi inte skulle ha en chans att komma med bussen i Armentarola men vi åkte ändå dit. Backarna ovanför Corvara är snälla men trevliga. Vi åkte lite i lössnön utanför men tog oss inte tid att spana in hur man skulle kunna åka mer off-pist. Snötäcket utanför pisterna var ofta inte tjockare än det som kom i natt 10-15 cm, och det räcker inte långt.


Vi åkte ner till Armentarola och för att kolla busskön. Kön gick en bit ner mot pisten, tidigare år har den hållit sig på parkeringen och då har vi ändå fått vänta ett tag. Vi stannade till och avlyssnade ett samtal mellan en italienare och en ryss. Italienaren försökte förklara för ryssen att det inte var någon mening med att ställa sig i kön. Ryssen for direkt med handen till fickan för att köpa sig en taxi eller någon som kunde köra. Då förklarade italienaren återigen lugnt och metodiskt att allt som gick att köra redan var köpt.

Då hade även vi fått nog med besked – det blir ingen gömda dalen denna veckan. Vi gick in till hyttan bredvid för att ta en kaffe. Ok med plats men det verkade som om man fick gå in och handla själv. Jag gick in och väntade ganska länge på ett holländskt sällskap som skulle ha pommes med majonnäs. Det verkar vara den holländska standardlunchen. Tillslut var de klara och jag bad killen i baren, på italienska, om” due café et uno panino”. Killen i baren satte kopparna i espressomaskinen men när de var klara fyllde han på dem med vatten! När han ställde dem på disken kommenterade jag att det inte var espresso. Då blev han ganska bister, tog båda kopparna och kastade dem i diskhon! Jag blev helt ställd och försökte säga att jag kunde ta dem ändå men det hann jag aldrig. Han var redan igång med ny espresso. Sen förklarade han för mig att italienare beställer ”café” när de vill ha espresso men andra människor säger café och då vill de ha americano. Espresson och paninin var goda i alla fall och vi åkte vidare i solskenet.

Till slut tror jag att vi var i La villa där vi hittade en nästan tom svart backe och nästan lika tom lift där vi åkte ett par varv. Sen insåg vi att vi var tvungna att börja åka tillbaka för att hinna med liftarna hemåt om de var återigen skulle vara överfyllda med folk.

Här åkte vi ner genom Middagsdalen för ett år sedan. Men nu är det på tok för lite snö...

Uppe i Passo Pordoi stannade vi och åt en sen lunch med pasta vongole, tittade på alpkajorna och hade det bra i eftermiddagssolen.



Torsdag den 2 mars - sista skiddagen - så fort sex veckor kan gå och så otroligt länge sen det känns att vi åkte hemifrån.
Taggad inför sista skiddagen
Vi inledde dagen med att ta tåget som går i en tunnel under byn. Upp med liftarna till nästa by Ortisei. Åkte ett par åk i den svarta respektive röda backen och fortsatte sen hela den jättelånga backen, 4,5 km, ner till byn Ortisei. Vi funderade på om vi skulle åka överdelen en gång till eftersom den är rätt härlig men när vi kom upp till mellanstationen funderade vi inte på det längre… 25 minuters kö till kabinen! Men det var faktiskt den enda långa liftkön på hela dagen, både före och efter flöt det på riktigt bra. Efter att vi kommit upp med kabinen åkte vi tillbaka till St Christina och tog i stället liften upp till Sasslong.



Den bästa svarta störtloppsbacken var avstängd så vi fortsatte bort mot Passo Sella. Vi stannade på ett mindre ställe och firade att backarna, var utan meterhöga pucklar och jättefin snö, med pasta carbonara och tiramisu respektive sachertårta. Vidare till Col Rodella, ovanför Campitello, där vi hittade en rolig brantare sida som visserligen var uppåkt men fortfarande med mjuk snö. Det blev ett antal åk med höga knäuppdragningar, hopp och lek och sen började vi återfärden. Vi lyckades hitta nya vägar med andra backar än vad vi alltid har åkt här tidigare. Kul!

Langkofel och Plattkofel
Till slut var vi tillbaka i Selva och tog bussen ner till St Christina. Gick ett varv på Spar och bunkrade lite inför hemresan. När vi kom tillbaka pratade vi lite med killen som har lägenhetshotellet. Vi kommenterade att det var så osannolikt mycket folk. Han förklarade kaoset med att det finns fler gästbäddar/hotell i Val Gardena än vad det finns kapacitet i backar och liftar. Däremot finns det kapacitet med backar och liftar i Canazei, Arrabba och Courvara men däremot inte lika många gästbäddar. Det innebär att när de hade driftsstörningar på elförsörjningen och stängde liftsystemet på måndagen blev alla människor kvar i Val Gardena. Att det sen var stökigt i backarna på onsdagen berodde på att den mesta snön kom på efternatten efter att pistmaskinerna hade varit ute. Därför byggdes alla gigantiska snöpucklar upp av skidåkarna.
Kvällsljus från balkongen