Alperna runt 2020, Staffal och Albergo del Ponte

Staffal - Gresoney, 3 till 5 februari

Måndag morgon och vi möttes av en osannolik kakbuffé. Tyvärr är jag ingen sötfrukost-människa, annars hade detta varit paradiset. Men oavsett alla olika sorters kakor så blev vi erbjudna riktigt fin nygjord omelett, gott bröd och ett mycket lokalt smör.

Vädret var soligt men väldigt vått och varmvindar tryckte upp genom dalen. Vi fortsatte med bilen upp genom dalgången till Staffal där vi parkerade och tog skidor och en tredagarspackning och gick mot kabinen. Stängd. Väldigt stängd på grund av de byiga och hårda vindarna. 

Där stod vi och blickade upp mot Lyskamm en av topparna i Monterosa-massivet. 

Det är en hel rad med 4000-meterstoppar som går från Matterhorn och bort mot SaasFee. Vi gick Tour Monterosa för 2½ år sedan, den är dramatisk och brant men möjlig att göra. Nu ville vi uppleva massivet på vintern och hade bokat ett hotell som ligger uppe i liftsystemet. Men dit kom vi inte!

Lennart kommunicerade med Hotel del Ponte som meddelade att vi skulle få åka pistmaskin upp i eftermiddag! Tja, vad gör man? Kollar byns två sportaffärer, sitter nästan i lä, dricker kaffe, äter lunch och kör Duolingo!

Klockan fyra var vi på plats vid pistmaskinen och fick uppleva något vi aldrig gjort tidigare. Spännande och kul.

På Hotel del Ponte fick vi vårt rum med utsikt mot Lyskamm och en vacker men lite bråkig kvällshimmel.

Tisdag den 4 februari

Mulet, hård vind och fortfarande plusgrader. Liftar och kabiner stod stilla. 

Vi förskansar oss med varsin bok och läser och läser och läser. Jag gör knäböj och utfallssteg. Ibland växlar vi om med Duolingo med hjälp av ett klent wi-fi.

Alla hyttor och hotell är dekorerade med olika skidattribut, bilder på farmors mor och farfars far och alla deras barn. Här står det ett par Sundin-skidor från 70-talet, likadana som jag och Lennart hade och som fortfarande ligger på vinden hemma! Frågan är hur vi ska tolka det?

Vi spanar ut över den tomma pisten, ibland dyker det upp några som har gått upp med stighudar från byn och som åker ner igen. Annars händer det inget mer än att vi vänder blad ibland!

Onsdag den 5 februari

Vaknar med en klar himmel och bara lite snö som ryker över kammarna. Vi bestämmer oss för att stanna som vi har planerat från början, men om liftarna inte kommer igång idag heller ska vi gå upp till passet. Under frukosten får vi klart besked – ingen kabinlift idag heller!

Okej, vi tar fram stighudar och förbereder oss för 600 höjdmeter rakt upp.

Pisten är tom och det är bara vi och bergen. Lite längre ner ser vi en grupp utan skidor som går upp från vårt hotell men de vänder efter ett tag. När vi kommit 2/3 upp möter vi en kvinna. Hon går med skor och är på väg ner. Hon bor på samma hotell och har väl tagit sitt morgonpass!

Vi kämpar på, det är ganska flåsigt och vi sicksackar fram och tillbaka över pisten där den är som brantast. I solen och lä är det varmt och ganska svettigt under ryggsäck och ryggskydd. Men i blåsten och i skuggan är det iskallt.

Till slut är vi uppe i passet på 2900 m. Kabinen från Alagna är igång och det kommer en del folk som åker ner på det hållet. Men vi är själva och restaurangen är stängd. Vi fixar skidorna och blir iskalla om händerna. Det kommer en kvinna till som också har gått upp, hon kom hela vägen från Staffal och har gått i 3 timmar! Imponerande. Vår sträcka tog 1h45min. Vi delar på en clementin och sen åker vi ner igen. Det är för kallt att stanna längre tid.

 Nervägen tog ca 7 minuter och sen åt vi en stor portion carbonara!

För att ta vara på solskenet, lusten och leken gick vi ut igen. Vi åkte ner till ”vår” liftstation och satte på stighudarna och fortsatte upp mittemot vårt hotell. Där finns en kortare backe där toppen ligger vid en damm. Det kändes bra att träna på av-och-på med stighudarna och att ställa om bindningarna och att få rätt ordning på hela processen. När man är med andra i en grupp är det lätt att bli stressad eller tar man av handskarna och blir iskall. 

Nu körde vi växlingarna själva i eget tempo utan att klistra in oss i stighudarna eller tappa skidorna utför pisten! Det kändes som en lika viktig övning som att träna med lavinutrustningen.

Här ligger Hotel del Ponte mitt i bilden. Efter klädtvätt och dusch åt vi middag med turens andra kanin som huvudrätt!