lördag 25 januari 2020

Alperna runt 2020, Cavalese


Torsdag den 23 januari.
Efter ytterligare en härlig frukost med nygjord omelett och allt annat man kan önska sig men inte orkar äta lämnade vi Seefeld. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka till det här härliga hotellet och de exelenta skidspåren någon mer gång. 












Jonas och Eva-Katarina åkte tåg och buss till Cavalese på onsdagskvällen. Nu var de med PWT-travel uppe på högre höjder för att känna på snön i Lavazè. Vi navigerade uppför serpentinvägar och genom skogar som drabbades hårt i en storm hösten 2018. Det såg ut som stora kalhyggen men marken bestod helt och hållet av rotvältor. Vi passerade flera stora timmerupplag, så stormen måste ha tagit som vår ”Gudrun”. I Lavazè träffade vi Jonas och Eva-Katarina som precis hade kommit dit och sen gled vi runt på fin-fina spår med blå himmel i solsken.



Efter lagom mycket träning fortsatte vi ner till Cavalese och vårt nästa hotell. Det ligger precis bakom målet vilket kan bli ganska behagligt på söndag kväll.

PWT travel har 500 deltagare från Finland, Norge och Sverige! Vi bor på ett antal olika hotell. Hos oss bor det mestadels norrmän och en del svenskar.


I Cavalese är hela byn dekorerad och förberedd för söndagens målgång. Norska, svenska och finska flaggor dominerar, precis som språket på dem vi möter.


Fredag den 24 januari
Upp och hoppa igen! Idag bjuds det på skidåkning i Seiser Alm. Det ligger på platån rakt ovanför Cavalese, men för att komma dit måste man åka tillbaka ner i Adigie-dalen ut på motorvägen och upp igen på norra sidan om massivet. Det innebar att vi hade 1 ½ timma i buss dit - och hem! Men det var det värt. Området är nog bland det finaste och mest idylliska man kan tänka sig, både sommar och vinter. Där finns skidspår av olika längd och svårighetsgrad och vi roade oss tillsammans med folk från många andra länder.


I fonden på platån ligger Langkofel och Plattkofel. Där var vi för drygt 10 år sedan med delar av vår familj. Vi gick upp från öster ner i grytan och sen klättrade vi på höger insida för att komma upp till kammen. Vi var utrustade för ”klettersteig” med selar och hjälmar – men det saknades vajer och möjlighet att säkra sig. Så till slut var vi tvungna att vända och sakta ta oss ner igen. Det är ett spännande minne som gör sig påmint när vi ser bergsformationen igen. Och fortfarande kittlar tanken att det skulle vara spännande att komma hela vägen upp.




Denna gången blev det ingen bergsklättring utan vi höll oss i spåren och avslutade med lunch i solskenet innan det var dags att återvända med kabinen ner till bussen.



fredag 24 januari 2020

Alperna runt 2020, Hotell Berghof Seefeld




Siegfried Mazagg
var en Österrikisk arkitekt utbildad i Bauhausskolans form och arkitektur. Han föddes 1902 och dog 30 år gammal. Han verkade i Tyrolen och ritade mängder av projekt där en del blev byggt, bland annat i Innsbruck och Seefeld. Han ritade detaljerat och med stor omsorg om detaljer i hus, inredningar och möbler. Han var också en stor karikatyrtecknare, men jag gissar att han inte var någon större älskare av skidåkning.


Hotell Berghof byggdes 1930 och är alltså 90 år i år. Det är tredje generationen i samma familj som äger det. Det är renoverat och underhållet under åren och många av de ursprungliga detaljerna finns kvar.  Det är skyddat av någon form av kultur- byggnadsskydd från myndigheterna.



Lobbyn är inredd i mörkbetsad faner/plywood,  golvet är i ekparkett och ligger i rutor på diagonalen och möblerna är ursprungliga.



Köket fungerar numera enbart som ett tillredningskök för frukost och hela inredningen där är också intakt.

Exteriört är det mörkbetsad fjällpanel och vit puts. På tornet som är putsat är det förskjutningar i putsytorna och frilagda enstaka stenar, ibland två och två, som dekorationer i väggytan.


Så – för den som gillar att bo på ett arkitekturhistoriskt intressant hotell där man upptäcker nya detaljer hela tiden kan vi varmt rekommendera Hotell Berghof.


onsdag 22 januari 2020

Alperna runt 2020, 21-22 januari, Leutasch

Tisdag
Leutasch var så bra igår så det gjorde vi om igen. Denna gången började vi i andra ändan av dalen, längst ner. Då var det motvind först och lättåkt på slutet. När vi kände oss färdigtränade ställde vi bilen med vindrutan mot solen, öppnade takluckan och hade lyxlunch med köpemackor.

Mätta och belåtna besökte vi ortens Alpenbad, lekstuga för stora. Alla sorters bastu, kalla och varma bad, vattenfall med dundermassage, utomhuspool mm.


 





Rena och fina lämnade vi badet och hittade ett meddelande från Jonas, Eva och Alvi att de hade åkt till Seefeld för flera timmar sedan att träffa oss. Fick bli gemensam middag med märkligaste rätten "bananfocaccia med chokladfondant". Det påminde mig om glädjen på frukosten i lördags morse på IBIS hotellet med nutellapumpen, samma sort som Berlin.



Onsdag
Telefon från Eva mitt i härliga frukosten när vi kämpade med var sin omelett stor nog för två. "Hej, vi sitter på tåget till Seefeld och tänkte åka skidor med er." Ojdå, full fart med tandborsten och iväg. Idag fostrande upp- och neråkning med omeletten som barlast.


Skidmuseum från legendarer i spåret, M. Agestam till vänster

På bergets topp vid Ferienheim Wildmoos fyllde vi på med Käseknödl mit Sauerkraut efter rekommendation av Utemagasinet. Den fick vara barlast på återfärden.


måndag 20 januari 2020

Alperna runt 2020, Seefeld in Tirol

Kalmar till Lübeck fredag eftermiddag och kväll. Sov gott på Hotell Ibiz och rullade sen vidare ner genom Tyskland. Passerade Leipzig och funderade återigen över min släkting på mammas sida som ingick i den Svenska armén tillsammans med Tyskland och Ryssland för att omringa Napoleon 1813 i Leipzig. Svenskarna sparades tydligen och användes mest till truppförflyttningar. Men man kan undra över hur han tog sig från Kålland utanför Lidköping och ner en bra bit söder om Berlin? Gick de eller red de? Hur lång tid tog det? Vi körde Öresundsbron och några andra broar genom Danmark och sen färjan Rödby-Puttgarden. Hur tog sig den Svenska truppen?

Vi hade en enkel resa utan stau eller umleitung, klart väder och enkel körning. Efter drygt 9 timmar började det snöa lite grann. När vi kom till Mittenvald låg nysnön och ett par mil senare var vi i Seefeld och där låg snön, både ny och gammal!! Det är märkligt att man kan glömma hur det är och känns med vinter. Lennart hade bokat rum på Hotell Berghof som vi får berätta mer om längre fram. Hotellägaren uppmanade oss att gå in till stan med en gång för det var Vinterfest. Vi lämnade in bagaet och traskade iväg. Där möttes vi av doften av glüwein, varm korv, gamla låtar som vi dansade till i Chalmers gasque-källare på 70-talet. Sen kom vi till en stor scen med liveband som spelade This is the way to Amarillo, den låten hörde jag hela min första skidresa till alperna, Wagrain 1972. Över alltihopa singlade fina snöflingor som en gullig dekoration. Charmigt och underbart! (Men ibland undrar jag varför Österrikarna bara bjuder på två musikstilar? Antingen är det joddel eller är det 70-talspop!)

Söndag den 19 januari 2020
Snö och sol utanför fönstret. Frukost med birschmüsli och nygjord äggröra. Sen följde en stunds skidpreparering för att lägga på ny tejp innan vi kunde traska bort till Olympia/VM-stadion. Där pågick fortfarande sista delen av "Winter world masters games". Den omfattar en 7,5 km samt 1,5 och 3-mil klassisk, skidskytte, skidhopp, skidorientering kort, lång och sprint, nordisk kombination,. Det häftiga är att man måste vara över 30 år och det är väldigt många seniora seniorer. Det vi såg var
sista etappen av skidorienteringen. Jag skannade igenom resultatlistorna senare och hittade inte många svenskar. Men däremot en kvinna som tävlade för  Rocky mountains orientering club, damer 75 år!  Herrar 85 år hade en startande!



Nåväl, vi gav oss också iväg och kämpade på. Har man enbart rullskidåkning och spinning på 5-8 möh i kroppen är det jobbigt och segt att åka skidor på 1200 möh. Har man inte upplevt det innan är det lätt att tro att man håller på att bli sjuk, inte har tränat på 30 år eller är fullkomligt knäpp i skallen. Efter några slingor i spåret traskade vi hem, åt lite lunch och tvingade oss ut igen. Trots att vi egentligen hade kunnat sova hela eftermiddagen. Vi körde några varv till och avslutade när det var mörkt.

Måndag den 20 januari 2020
Strålande sol, snö på alla träd och så vackert som det bara snö kan vara. Inledde träningen med att tålmodigt skrapa bort den tejp som hade krullat ihop sig till små klumpar under en del av våra skidor. Lennart hade följt någons goda råd att man inte ska rugga upp ytan i steget där tejpen ska sitta. Men då sitter inte tejpen så bra - lärde vi oss igår! Idag tog vi bilen till Leutasch. En finfin dalgång med kilometervis med spår. Vi delade på oss. Jag tog uppvärmning uppåt på slingriga spår och Lennart på dalbotten. Efter våra rundor möttes vi för att äta lunch - men det tog ett tag innan vi hittade något som var öppet. Det blev en gulasch och en topfstrudel och sen var vi på det igen. Vi åkte längre ner i dalen än vi hade planerat. Lite nedförs och medvind gör att det blir schlakmota och motvind på hemvägen. I morgon gör vi tvärtom!







På hemvägen köpte vi kebab och öl som vi proppade i oss i hotellets magnifika trettiotals-lobby. Ägaren kom och berättade om hotellet som är 90 år och har funnits i släkten i 3 generationer.

torsdag 9 januari 2020

Alperna runt 2020, Maria och Lennart on tour igen.

Nu börjar det dra ihop sig till nästa resa. Huvudpunkter är att köra två långlopp, Marcialonga och Toblach-Cortina. Efter dessa ska det bara var skön utförsåkning.

Första stopp blir i Seefeld in Tirol. Där ska vi försöka få lite snö under skidorna innan Marcialonga för någon snö i Kalmar lär vi inte få se innan avfärd. Den vidare planen kan ni se på kartan nedan. Håll utkik efter flera inlägg efter hand.

torsdag 29 juni 2017

Tour Monte Rosa 2017 - klart för avfärd

Så var det dags igen. Ryggan packad för nya äventyr. This trip I will write in English since I believe we have at least one English speaking reader.
Ryggan nästan färdigpackad

Tomorrow morning at 9 the train will depart for the first leg towards Zermatt. Estimated arrival is at 11:15 on Saturday. Goal for the day is Gandegghütte not so far from Matterhorn. Stay tuned and follow our blogg. In Switzerland we need wi-fi for blogging so it might not be anything until we are in Italy.

söndag 5 mars 2017

Alperna runt 2017, hemresan 2017-03-03 och 04

Så var då vårt äventyr slut och det var dags för hemresa. Vi lämnade vår fina fina lägenhet med den tjusiga utsikten tidigt på morgonen den 3 mars.
Lägenheten i Santa Cristina med utsikt över hela Val Gardena
Det gällde att komma iväg i tid för att kunna hämta ut vår Volvo innan verkstaden stängde för helgen. Vägen gick genom Brennerpasset. I Innsbruck lämnade vi autobahn och körde via Garmisch-Partenkirchen. En vacker väg med de sista vyerna över Alperna. Strax efter Garmisch planar landskapet ut och övergår i mera låglandsbygd. Väl framme i Weilheim så stod vår gamla trotjänare och väntade på oss utanför verkstaden.
Omlastning i Weilheim
Snabb omlastning och vidare in till München för att dumpa hyrbilen. Jag körde forden och Maria volvon. Rapport från Maria i München: Bilen går ojämt, men motorn verkar rätt OK. Vad kan vara problemet? I alla fall så tänkte vi inte köra tillbaka till Weilheim. Vi åkte vidare och märkte efter ett tag att problemet avtog. Det var någon vibration i ratten. Vi bestämde oss för att det hela kom sig av att bilen hade stått över en månad och att däcken hade blivit lite skeva. Efter hand som vi körde så försvann vibrationen och bilen betedde sig som vanligt. Resan rullade på med lite diskussioner om vad vi ska ha som nästa bil. Elhybrider har fortfarande för kort körsträcka med el och när batteriet är tomt så är den i princip lika miljöovänlig som en vanlig besinbil. Dessutom är de fortfarande väldigt dyra och ingen vet ännu hur länge batterierna håller. Skulle vi byta nu får det nog bli en gasbil till och i så fall en VW Passat. Vi skulle ju egentligen inte byta förrän elhybrider är ett alternativ, men det verkar som om vår V70 bestämt sig för att den behöver ett antal nya delar efter hand och när är det nog?

Nåväl, övernattning utanför Hannover och sedan vidare över Puttgarden-Rödby och Öresundsbron. Strax före färjan frågade jag Maria om hon kunde ge en kvalificerad gissning på när vi skulle vara hemma. Hon har någon sorts inbyggd navigator för sådant och svaret blev "vid niotiden". Klockan 21:04 rullade vi in på uppfarten hemma och vår resa var slut.

Det har varit en fantastisk upplevelese. Skidåkning i Österrike, Tyskland, Frankrike och Italien. Vi har varit på resa i 44 dagar. Vi har åkt skidor i backe 26 dagar och i spår 8 dagar. Resten har varit vilodagar eller resdagar. Några få dagar har varit molniga men annars har det varit solsken eller växlande molnighet. Det har varit bra med snö i pisterna men lite si och så med snö utanför. Våra skidor har fungerat mycket bra i alla lägen, lyckat att vi levlade upp i höstas till all-mountain som fungerar både i och utanför pisterna.

I morgon, måndag, börjar vardagen igen, men vi kommer alltid att bära med oss ett härligt minne av resan. Vi längtar redan till att göra om något liknande igen om en fyra eller fem år. Hoppas att vi ses på bloggen då.

ALPERNA RUNT, Dolomiterna 2017-02-28 till 03-01

Tisdag, då kom den utlovade snön. Morgon med moln ner till dalen och ”duggsnö” i St Christina, ingen snö som lägger sig på marken men det gör molnen. Vi tog oss långsamt ut men var ändå uppe i backarna vid samma tid som igår då vi tog oss lååååångsamt fram i liftköerna.

Utklädda skidåkare som firar faching, fettisdagen
Vi letade oss fram genom de tjocka molnen som tuffade på genom dalgången och hittade en röd och en svart backe som tålde att nötas på ett antal åk. Lunchen åt vi på Col Pradat, medhavda mackor utanför och varm choklad med Fachingbulle inne i hyttan. 


När snöandet ökade och övergick från små ettriga korn till stora fuktiga flingor bestämde vi oss för att börja åka tillbaka. När vi var uppe vid Passo Gardena började det kyla på och det blev en helt annan temperatur. Vi åkte ett par åk i ”damernas storslalombacke” – den är riktigt härlig - särskilt när man är nästan själv.

På kvällen åt vi en riktigt god middag på hotellet intill och avslutade med chokladfondant med mandarinsorbet!

Onsdag, väderprognosen höll i sig även för idag! Blå himmel igen och vinterlandskap i hela dalen. För ovanlighetens skull var vi kvickare på morgonen och kom med bussen före kl 9. Men det var vi inte ensamma om! Vi åkte bussen hela vägen upp till Selva och tog kabinen där utan att hamna under den danska ångvälten.

Däremot hamnade jag flera gånger i liftköer med föräldrar med barn bredvid mig. Några svenska familjer,  (en från Huddinge skidklubb) där barnet var besviket på att stå i kö, inte ville bli tillsagd att "vi ska bara åka lite högre upp eller längre bort eller hit eller dit" och med föräldrar som själva inte kunde tygla sin egen irritation och besvikelse över att inte få åka skidor. Stämningen blir inte så jättekul och jag bara önskade att de där killarna hade fått åka upp och ner i en ”vanlig” backe hela dagen, åka utanför backen i skogen utan att hänga med föräldrar som bara vet hur allt ska vara…

En lite roligare svensk kommentar var däremot ”I stället för att stå i den här liftkön hade man egentligen lika gärna kunnat åka i Ekeröbacken hela dagen, ta en taxi därifrån till after ski på Grand Hotell och sen få sova i sin egen säng!”

Vår egen tanke var att se om det var möjligt att åka till Lagagazuoi och den "Gömda dalen". Men när vi skulle åka nedför den första backen i Passo Gardena möttes vi återigen av en backe fylld av jättepucklar och hur mycket folk som helst som åkte, kasade, låg eller stod still i backen. Vi tog oss snirklande ner och och plötligt får jag se Lennart rakt framför mig. Han är på väg runt en puckel samtidigt som en man kommer från andra hållet. Han var i samma längd som Lennart men i en helt annan viktklass. Den andra mannen hade kontrakurs mot Lennart. Lennart åkte med böjda knän och körde sitt hjälmklädda huvud rakt i magen på den andra mannen. Lennart rasade ner över nästa snöpuckeln och den andra mannen stod förnöjsamt kvar och tittade på när Lennart samlade ihop sig, reste sig upp och sen skakade hand med den stora mannen på ett sanslöst roligt gentlemannavis.


Så fortsatte vi ner till Corvara. En del backar såg ut som oordnade gigantiska äggkartonger fyllda med folk. Vi insåg båda två att vi inte skulle ha en chans att komma med bussen i Armentarola men vi åkte ändå dit. Backarna ovanför Corvara är snälla men trevliga. Vi åkte lite i lössnön utanför men tog oss inte tid att spana in hur man skulle kunna åka mer off-pist. Snötäcket utanför pisterna var ofta inte tjockare än det som kom i natt 10-15 cm, och det räcker inte långt.


Vi åkte ner till Armentarola och för att kolla busskön. Kön gick en bit ner mot pisten, tidigare år har den hållit sig på parkeringen och då har vi ändå fått vänta ett tag. Vi stannade till och avlyssnade ett samtal mellan en italienare och en ryss. Italienaren försökte förklara för ryssen att det inte var någon mening med att ställa sig i kön. Ryssen for direkt med handen till fickan för att köpa sig en taxi eller någon som kunde köra. Då förklarade italienaren återigen lugnt och metodiskt att allt som gick att köra redan var köpt.

Då hade även vi fått nog med besked – det blir ingen gömda dalen denna veckan. Vi gick in till hyttan bredvid för att ta en kaffe. Ok med plats men det verkade som om man fick gå in och handla själv. Jag gick in och väntade ganska länge på ett holländskt sällskap som skulle ha pommes med majonnäs. Det verkar vara den holländska standardlunchen. Tillslut var de klara och jag bad killen i baren, på italienska, om” due café et uno panino”. Killen i baren satte kopparna i espressomaskinen men när de var klara fyllde han på dem med vatten! När han ställde dem på disken kommenterade jag att det inte var espresso. Då blev han ganska bister, tog båda kopparna och kastade dem i diskhon! Jag blev helt ställd och försökte säga att jag kunde ta dem ändå men det hann jag aldrig. Han var redan igång med ny espresso. Sen förklarade han för mig att italienare beställer ”café” när de vill ha espresso men andra människor säger café och då vill de ha americano. Espresson och paninin var goda i alla fall och vi åkte vidare i solskenet.

Till slut tror jag att vi var i La villa där vi hittade en nästan tom svart backe och nästan lika tom lift där vi åkte ett par varv. Sen insåg vi att vi var tvungna att börja åka tillbaka för att hinna med liftarna hemåt om de var återigen skulle vara överfyllda med folk.

Här åkte vi ner genom Middagsdalen för ett år sedan. Men nu är det på tok för lite snö...

Uppe i Passo Pordoi stannade vi och åt en sen lunch med pasta vongole, tittade på alpkajorna och hade det bra i eftermiddagssolen.



Torsdag den 2 mars - sista skiddagen - så fort sex veckor kan gå och så otroligt länge sen det känns att vi åkte hemifrån.
Taggad inför sista skiddagen
Vi inledde dagen med att ta tåget som går i en tunnel under byn. Upp med liftarna till nästa by Ortisei. Åkte ett par åk i den svarta respektive röda backen och fortsatte sen hela den jättelånga backen, 4,5 km, ner till byn Ortisei. Vi funderade på om vi skulle åka överdelen en gång till eftersom den är rätt härlig men när vi kom upp till mellanstationen funderade vi inte på det längre… 25 minuters kö till kabinen! Men det var faktiskt den enda långa liftkön på hela dagen, både före och efter flöt det på riktigt bra. Efter att vi kommit upp med kabinen åkte vi tillbaka till St Christina och tog i stället liften upp till Sasslong.



Den bästa svarta störtloppsbacken var avstängd så vi fortsatte bort mot Passo Sella. Vi stannade på ett mindre ställe och firade att backarna, var utan meterhöga pucklar och jättefin snö, med pasta carbonara och tiramisu respektive sachertårta. Vidare till Col Rodella, ovanför Campitello, där vi hittade en rolig brantare sida som visserligen var uppåkt men fortfarande med mjuk snö. Det blev ett antal åk med höga knäuppdragningar, hopp och lek och sen började vi återfärden. Vi lyckades hitta nya vägar med andra backar än vad vi alltid har åkt här tidigare. Kul!

Langkofel och Plattkofel
Till slut var vi tillbaka i Selva och tog bussen ner till St Christina. Gick ett varv på Spar och bunkrade lite inför hemresan. När vi kom tillbaka pratade vi lite med killen som har lägenhetshotellet. Vi kommenterade att det var så osannolikt mycket folk. Han förklarade kaoset med att det finns fler gästbäddar/hotell i Val Gardena än vad det finns kapacitet i backar och liftar. Däremot finns det kapacitet med backar och liftar i Canazei, Arrabba och Courvara men däremot inte lika många gästbäddar. Det innebär att när de hade driftsstörningar på elförsörjningen och stängde liftsystemet på måndagen blev alla människor kvar i Val Gardena. Att det sen var stökigt i backarna på onsdagen berodde på att den mesta snön kom på efternatten efter att pistmaskinerna hade varit ute. Därför byggdes alla gigantiska snöpucklar upp av skidåkarna.
Kvällsljus från balkongen






tisdag 28 februari 2017

Alperna runt 2017, två dagar i Dolomiterna 2017-02-26 och 27

Söndag 2017-02-26

Fasching är något som inträffar innan fastan börjar i en del länder. Den är ganska påtaglig i Dolomiterna. På tisdag  är det själva faschingdagen, men hela denna vecka är massor med folk lediga från skolor och arbete. Det märktes på köerna till liftarna. Efter att ha påbörjat vår tur i lågsäsong med fåtal människor i liftarna så är vi nu inne i värsta högsäsongen. Dagen startade med en tysk familj som stod i bredd och spärrade insteget till lilften i väntan på tre lediga platser. Det inträffar inte om man står i slutet av påfyllningen av kabinerna. Till slut kunde jag pressa mig förbi och dagens åk kunde börja. Vi bor i St Cristina i Val Gardena. Förra året gjorde vi en härlig tur över Sellamassivet med bergsguiden Giuliano från Canazei. Så dagens mål var att åka över dit och se om han var på sitt kontor. Snöläget i backarna är bra och snön är fin att åka på, men det är skralt utanför pisterna. Vi kom ner till turistkontoret i Canazei och fick veta att Giuliano inte skulle komma förrän på sen eftermiddag. Det fick bli ett samtal istället.

Efter ett antal åk i favoritpisterna ovanför Canazei så blev det lunch på toppen av Belvedere, med utsikt över backen upp till liften. Mycket folk och "stau" i köket gjorde att vi fick vänta ett tag. Det gjorde inget för vi fick njuta av några scener som spelades upp framför oss.

Först kommer en man gåendes förbi restaurangen med visst besvär. Han får liksom inte någon längd i stegen. Till slut upptäcker han att skidkängorna är ihopknäppta med kardborrebanden som ska vara kring vaden. Såg rätt kul ut.

Nästa scen. En äldre judisk man kommer tungt gående i snön. Han är klädd i lång svart yllerock, kippa på huvudet och de typiskt judiska hårlockarna. Han går fram till en solstol, som vi bara ser ryggen på. Där reser sig hans hustru, iförd turban och en stor vid päls. Mannen drar en 30 cm hög pälsmössa över öronen och paret vandrar i sakta mak upp mot kabinliften som ska ta dem ner till byn. Efter ett tag släpper kvinnan ner sin handväska i snön och släpar den efter sig som en rullväska fast utan hjul. Den sakta vandringen uppför går mitt i pisten där alla skidåkare som kommer från liften får snyggt runda dem. Till slut försvinner de i fjärran.

Sista scenen är en flicka som poserar för pojkvännen. De är rätt gulliga och här kan vi inte låta bli att ta en bild. Det kunde vi inte med att göra på det judiska paret. Pisten man ser till höger på bilden är den som det judiska paret travade upp mitt i.


Väl hemma så ringde vi Giuliano och fick bara besked att det inte går att tura i området nu. Det är för lite snö. Ingen snö på Sella och ingen snö på Marmelada. Vi får ringa tillbaka om det skulle komma ett snödump. Visserligen kan det eventuellt snöa på tisdag, men dump lär det nog inte bli.

Måndag 2017-02-27

Jo det var mycket folk i liftar och pister på söndagen. Men det var ett intet mot vad som visade sig på måndagen. Kloka och förutseende så fortsatte vi med skidbussen till nästa by, Selva-Wolkenstein, för att slippa köerna i första liften. Det var ingen höjdare. Vi tog skidbussen kl 9:20. Kl 11:40 så hade vi åkt tre liftar och två backar emellan dem. Lift nummer ett hade en 70 m lång kö ut på trottoaren. Nästa liftkö fyllde en gångbro över hela gatan. Den gick att korta om man inte tog gångbron utan övergångsstället under bron istället. Det fanns ingen snö vid insteget till liften utan man fick gå på gummimatta och sedan en iskana sista biten.
Insteg till sittliften i Wolkenstein
Tredje liften var värst. En lift med 10-sits-kabiner. "Kön" bestod av en osorterad hög på ett par hundra personer som alla strävade mot ingången med fyra liftkortsläsare. Jag lyckades bäst genom att manöverera förbi några stadiga ryssar, men Maria hade otur. Hon hamnade framför ett gäng danskar som trodde att man kom fortare fram om man trycker hårt på personen framför. Maria pressades in i järnrören vid kortläsaren, men kom till slut igenom. Efter passagen så vänder sig Maria om och fräser "We are people, not animals!" varvid en försiktig röst tillhörande en liten engelsman svarar "It wasn't me". Danskarna hade pressat sig vidare. Dags att hoppa in i kabinen. Liftpersonalen hjälper bra till, tar Marias skidor och placerar i stället på utsidan och Maria kliver in. Då möts hon av ett samlat "njet" från en rysk familj som har släpat in en barnvagn med sovande barn i liften. Familjen bestod av en mor och en far, två skrynkliga pälsklädda babusjkor och ett barn i sjuårsåldern. För att inte barnet i vagnen skulle väckas så ville de vara i fred. Tji fick dem. Står hundratals i kö så kan man inte få egen kupé. Den enda som skulle åka skidor var barnet i sjuårsåldern. Det skulle vara absolut tyst i kabinen, vilket fungerade tills jag ringde Maria.

Det var en rätt irriterad Maria som dök upp så småningom. Det tog ett tag innan adrenalinet var förbrukat. Nästa problem. Vidare färd i systemet var spärrat. Liftarna i Alta Badia och Corvara stod still p g a strömproblem. Så var det hela dagen även om de kom igång med reducerad hastighet så småningom. Vad göra? Fortsätta går inte. Tillbaka innebär hysterisk liftkö igen. Så det var bara att hålla sig där vi var med tillgång till två korta sittliftar och ett par småbackar. Eftersom vi trots allt fick åka skidor så blev humöret bättre och bättre och till slut rent av bra.

Så småningom blev det dags för vår medhavda lunch. Vi satte oss på en sten i solskenet och åt.
Lunch på en sten

Marias skidor tar lunchpaus

Efter lunchen statsade vi på lite "offpist". Det innebar ett hasande runt stenar och videsnår. Jag tog av mig skidorna och gick sista biten när snön tog slut, medan Maria hittade ett snöigt spår och lyckades göra tre svängar till.

Notera Marias tre svängar på sluttningen i bakgrunden
Fram på eftermiddagen så bestämde vi oss för att åka i riktning hemåt. Hade liftkön minskat så kunde vi ta ett par åk, annars hem och sola på balkongen. Returen blev damernas storslalom, en härlig svart pist som ledde ner till liften. Kön var måttlig och vi gjorde nog fyra varv i lift och backe innan vi tog skidbussen hem. Solstunden på balkongen får bli en annan dag.