Alperna Runt 2020, Tignes

Staffal - Tignes, torsdag 6 februari

Liftarna är igång och solen skiner. Vi har packat ihop våra väskor och får hjälp med dem ner till liftstationen. Sen tar vi kabinliften upp till toppen dit vi gick igår och sen åker vi vidare ner på Alagna-sidan. Vi åker en lång fin backe i en ravin där vi vandrade sommaren 2017. Det är imponerande att se var leden gick upp i den nästan lodräta skrovliga väggen, upp till platån som låg ovanför. Där uppe var det ett grönt, böljande landskap med ett par hundra får som gick och betade!

Bara för att se hur det ser ut så åkte vi hela vägen ner till Alagna, lite dumt kanske för det var både isigt, trångt och vått och vi fick gå ett par hundra meter för att kunna ta kabinen upp igen.  Vi hade inte så lång tid på oss eftersom vi skulle vidare efter lunch. 

Efter lite dividerande åkte vi ändå en extra backe innan vi åkte över passet igen och ner till “vår” liftstation. Vi plockade med oss våra väskor, tog kabinen ner och fortsatte sen vidare med bil genom dalen som var mer som en smal ravin med byar som växte upp här och var på kanterna. Väl nere i Ivrea tankade vi gas och bunkrade mat. Sen var det bara att ta sig ut på motorvägen och styra ratten västerut i Aostadalen.

Även om fem timmar inte låter så länge så tog körtimmarna lång tid och totalt blev restiden längre än vi önskat. Efter att ha slingrat upp från Albertville på mörka serpentinvägar kom vi till slut upp till Tignes Le Lavachet. Där letade vi reda på vårt hus. Det lustiga var att gatan inte hade något namn, bara huset! Lennart hade bokat en ”studio” genom Airbnb. Den var mindre än de hotellrum vi har bott i tidigare och i stället för en dubbelsäng är det en ”bäddsoffa” med en utdragbar säng och i stället för sedvanliga garderober finns ett litet pentry. Toan/duschen tillhör nog också de minsta i sin kategori. Men så kan det vara när man är i franska alperna!

Tignes, fredag 7 februari

Vi lyxade med sovmorgon men kom iväg till liftkortförsäljningen före lunch. Då låg just det systemet nere så vi var tvungna att åka ett steg vidare upp till nästa lilla by för att köpa liftkort. Men vad gjorde det när solen sken och alla liftar var igång åt alla håll. Vi började västerut och åkte upp förbi "hålet i klippan", den piercade klippan. 

Det är märkligt att behöva inskolning på nya backar, nya lutningar, ny kultur mellan människorna i backen! Här var det betydligt fler snowboardåkare vilket också ger sin karaktär.

I Italien har vi upplevt en stor blandning av folk från ”hela” Europa. Många ryssar, polacker och hela Östeuropa blandat med folk från Norden, Holland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Här är det övervägande franskspråkiga, en hel del britter, en del danska och svenska.

Efter att ha stått i kö på en restaurang uppe i backen tröttnade vi på engångs-servicen och maten som inte såg ut att vara lagad med någon större kärlek.

I stället åkte vi ner till Val Claret och fick en fin plats i solskenet med sallad och kyckling-sandwich. Under eftermiddagen fortsatte vi att utforska systemet runt hela Tignes. Tillsammans med Val d’Isère heter området Espace Killy efter Jean-Claude Killy, Frankrikes motsvarighet till Ingemar Stenmark, men drygt 10 år tidigare.

Tignes, lördag 8 februari

Sol, sol, sol. Idag siktade vi in oss på att åka över till Val d’Isère.

Upp med ett par liftar, från Tignes sen ner och över ytterligare tre-fyra pass varav det sista var en sittlift som gick upp över kanten och sen ner igen på andra sidan. Varje gång en liftkorg passerade över högsta punkten hördes ett sus från dem som satt i liftkorgen när marken försvann under dem.

Efter den liften fortsatte vi upp ytterligare en bergssida över Glacier du Pisailles upp till Pointe du Montet 3428 möh. Det är fortfarande ett område för sommarskidåkning – men frågan är hur länge till? Vi åkte ett par turer i backarna där uppe och sedan började vi åka tillbaka. Det blev många väldigt fina åk med bra utrymme och inte särskilt mycket folk i backarna. Många åk hade vi backarna nästan för oss själva.

Nedanför glaciären fick vi en himmelsk lunch med världens finaste Quiche Lorraine som höll oss mätta resten av dagen…

... ända tills solen gick ner.

Tignes, söndag 9 februari

Eftersom väderprognoserna för de kommande dagarna var fyllda med snöfall och en del plusgrader passade vi på att ta oss runt hela Tignes-systemet inklusive glaciären. Vi åkte motsols i systemet och började med den långa svarta backen från ”hålet i klippan” ner till Tignes 1550, Les Brévièrs. Där finns stora offpist-områden som hade varit härliga att våga sig ut i OM det hade varit mer lös snö och OM vi hade hyrt oss en bergsguide…

Men i stället fick vi bekänna färg i den svarta backen och belöningen blev crepes med Nutella i solskenet!

Vi gick några steg bortåt i byn och såg den gamla kyrkan. Tignes har anor från medeltiden och det är trakter som har haft högalpint jordbruk sedan dess. Men på 1930-talet smidde det franska elbolaget planer för en stor damm utan att byborna fick veta det. Dammen byggdes och byborna stämde ENF på 50-talet. Jag vet inte hur det gick eller om de fick någon ersättning.  Nu ligger dammen där med en stor dammvägg ovanför byn.

Vi tog oss vidare tillbaka upp i systemet, bland annat med en ”antikrunda” som tog 20 minuter och som barn varnades för att åka med! Till slut tog vi kabinen upp till den högsta toppen Grand Motte, 3456 möh. 

Vi kikade ner på glaciären där Karin åkte snowboard med UCPA, en sommar för ca 17 år sedan! Liftstolparna för sommarliften finns kvar så sannolikt är den fortfarande igång. Däruppe körde pistmaskiner utanför pisterna och plöjde. Det såg ut som stora potatisland. Vi kunde inte lista ut varför, kanske för att samla snö när det blåser. Kanske för att minska risken för crevasser, sprickor, eller för att kunna behålla snön bättre under sommaren. Innan vi åkte ner igen passade vi på att äta lunch på terrassen. Restaurangen var mycket mån om det lokala, både recept och produktion. 

Jag tog en soppa och Lennart åt nygjord pasta, han fick till och med se när pasta-maskinisten fixade fusilli, pastaskruvarna direkt till hans tomatpasta.. 

Allting övervakades nogsamt av en äkta Sankt Bernhardshund som hade blivit frisläppt från sitt pass.

Tignes, måndag 10 februari

Utan wifi försmäktar vi inte på denna franska skidort! Min bok tog slut igår och Lennart är uppslukad av Carlos Ruiz Zafon. Trots det och trots att solen saknades totalt idag tog vi oss ut i blötsnön och blåsten även om vi inte var lika raska som andra dagar.

90 % av liftarna var stängda och komiskt nog var detta första gången vi inte åkte rakt in i liften, varken här eller på de andra ställena vi har varit på. Upp i liften med handskarna som skydd för ansiktet och väldigt långsamt och tveksamt nerför. Det var som att leka blindbock fast i stället för att allt var svart och mörkt så var allt vitt. Jag tappade rumsbegreppen helt vid ett tillfälle och trodde att backen lutade mer och mer så jag försökte kanta och luta mig mot backen. Men tillslut föll jag på sidan eftersom det var helt plant! Det måste ha sett osannolikt roligt ut. Lennart undrade vad jag gjorde eftersom det såg ut som om jag bara kröp ihop och la mig ner!

Vi tog oss ner och var tillräckligt blöta för att inte åka mer just då. Vi spanade runt i några sportaffärer och sen var det dags för pizza. I denna del av världen gäller ost-pizzor i alla former. Allra helst ska det vara savojard-pizza med potatis och ost. Men det har vi klarat av en gång tidigare och den koman minns vi fortfarande. Lennart beställde en med chorizo och jag en med ost! Vad annars? 

In kommer en ostpizza, ”Coeur de neige”, med en hel stor Burito (mozarella) som en snöhjärta ovanpå. Vi blev mätta idag också och funderade aldrig på någon dessert.

För att slippa råka utför totalkoma tvingade vi oss upp i backen igen och vimsade runt i snömörkret innan vi hittade rätt väg att ta oss tillbaka till vår lilla studio.