Alperna runt 2020, 26-27 januari

Denna dag går mellan hopp och förtvivlan och leken är på allvar!!

Ångesten inleddes kvällen innan i en av hotellets matsalar. Rummet var helt och hållet inklätt i plast. Där skrapades, borstades, putsades, vaxades och fluorades å det vildaste, svenskar och norrmän/kvinnor om vartannat. Vi tog fram Kuzmin-skrapan och drog glidytorna och lagade i lite av tejpen och sen var det klart!

Väckning 04:30 söndag morgon. Den enda trösten som finns med den tidpunkten är att på Vasaloppet går man upp kl 03.00 och äter en halv liter havregrynsgröt i skarp bamba-belysning. Här blev det yoghurt och två dubbelmackor att ta med på bussen. Men det var något som inte stämde med Lennart, visst kan han vara motvillig med tidig frukost. Men nu var det något annat. Jag gjorde mig i ordning men Lennart stannade kvar, magen gjorde ont och han mådde tjyvtjockt….

 Trist att gå iväg utan sin bästa hopp-och-lek-kompis. Men Jonas, Eva-Katarina och jag äntrade bussen och slumrade iväg mot starten i Moena. Vi fick sitta kvar i bussen fram till start. När jag var på väg till min startfålla gick damernas start med Britta Johansson Norgren. Sen rullade det på med startfålla efter startfålla. Det är ingen masstart utan rullande start där man kliver ut i spåret och får sin egen starttid. 

Vi var väldigt många i vår startfålla, blandat 70km-åkare och 45km-åkare, så många att vi inte fick plats i själva fållan. Direkt efter start är det en stigning och där blev det rejält trångt och snömos utan spår. Min förhoppning, förmodligen alla andras också, var att vi skulle sprida ut oss och att vi skulle få spår längre fram. Men så blev det inte. Det var fuktigt i luften och i snön, plusgrader och nysnö under natten ger sämsta tänkbara förutsättningar för att skidspåren ska hålla.

Det är två mil upp till Canazei, förra gången vi åkte hade vi kalla spår och solsken och jag fattade aldrig att det ens gick uppför. Det fattade jag denna gången. Det var oerhört slitigt med sockersnö, trångt och kö uppför varenda lite backe. Min rygg har varit riktigt bra och inte gnällt sedan andra dagen i Seefeld. Nu sa den ifrån efter en mil, gnissel och gnäll från ryggslutet. Jag bestämde mig för att tåla och uthärda upp till Canazei för att se om det ordnade sig med spår efter vändningen. Tjämpa, tjämpa. Åt en halv macka i Campitello och 5-6 muggar dricka! Vid vändningen stod ett fantastiskt gäng och spelade och hejade. Mungiporna åkte upp och utförsåkningen började. Visserligen utan särskilda spår – men vad göra om inte fortsätta?  Tjämpa, tjämpa. Ibland var det sladderspår med ispucklar, mestadels inga spår alls, ibland blev det totalstopp i uppförsbackarna där folk tvekade och bromsade i nedförsåkningen. På ett ställe var det tvärstopp, till slut tog jag av mig skidorna som en del andra och gick uppför. Mot min egen ordning bestämde jag mig för att det var för tuff belastning att stå still med skidorna i saxställning i tvärbacken. Trots det tog det 20 minuter att långsamt ta sig upp, dessutom var det ingen direkt störtloppsbacke när jag väl fick åka.

Det verkar som om spåret är omlagt en hel del sedan tidigare. Det är mängder med skog som är nerblåst efter stormen i oktober 2018. På bergssidorna ligger fortfarande granarna som plockepinn. Därför har sannolikt en del av skogsvägarna där spåret gick lagts om.

När jag räknade på min sluttid på uppvägen beräknade jag att den skulle bli 10,5 timmar och sen funderade jag på när de stänger målet. Men nu började det kännas mer rimligt att jag skulle ligga under 10 timmar. Innan jag startade hade jag hoppats gå på runt 8 h! Väl nere i Predazzo gick 45km-åkarna i mål och sen det gick att hålla annat tempo. Det blev glesare mellan åkarna och antydan till spår blev tydligare, men de var sladdriga och med isbucklor i så många gånger var det bättre att åka utanför.  Men fungerade att både staka och dubbelstaka.

Det blev roligare åkning och till slut var jag nere vid extraslingan som går till den nedre vändningen. Den är ca 6 km, förra gången trodde jag att den var två mil, men den kändes inte alls så nu. Där började de sätta ut marschaller utefter spåret och efter bron fullföljde jag planen att lägga på klister. Jag fick snabbhjälp av TOKO samtidigt som jag sörplade i mig en gel. Sen drog jag förbi varenda en som var före mig i backen, genom gränderna i stan rullade det på fram till ett fantastiskt mottagande med musik och folk som hejade utefter hela målrakan. Helt underbart! Så otroligt att jag kunde göra hela loppet, att kroppen håller och är så stark. Tack för alla timmar på spinning och rullskidor och tack för att de finns där när de behövs. Tack också till Björns coachande ord som finns kvar i huvudet från spinning-passen på Wellness – de klickar fram även vid skidåkning. Även om det inte fungerar att åka skidor som en anka!!!

Jag gick i mål på 8.59.13, det viktiga är att det står 8 timmar eftersom min förhoppning var att åka på runt 8 timmar (helst under). När jag fick sträcktiderna kunde jag se att jag hade högre hastighet efter 68 km uppför sista backen än under de första två milen till vändningen!

Vi förfirar Jonas 60-årsdag med den här resan och loppet och han gjorde en strålande insats. Han gick in på 7.33.48 och Eva- Katarina var så nöjd med sitt lopp att hon funderade på om hon inte skulle ha kört 70-km också!

Nu ska vi laddar vi om inför nästa lopp som går från Toblach till Cortina på lördag!