Alperna runt 2020, Rifugio Averau

Torsdag 30 januari

Sista frukosten på ett fantastiskt trevligt hotell 100-200 m från stora kabinen och längdspåren i Campitello.  Rekommenderas till alla!

Vi packade bilen och började vår snirkliga färd österut. Upp till Passo Pordoi och sen ner genom skidsystemet. 

Vidare genom Arrabba och upp till Passo Falzareggo.  Vi fortsatte en bit nedanför till en parkering och liftstation. Där tog vi utförsskidor och en liten ryggsäck var och åkte upp.  Det är inget stort system och en av backarna är helt avstängd och inhägnad som träningsområde. När vi kom möttes vi av ett stort gäng ungdomar från Cortinas skidklubb. Jag gissar att några av dem siktar på OS 2026!

Vi fortsatte vidare med en gammal ”trädgårdsstols-lift” upp i passet till Rifugio Averau, 2413 möh. Där lämnade vi in ryggorna och fortsatte sen att åka. Det blev en pasta i solskenet på en terrass tillsammans med två tyska damer. De kom från Lübeck och vi berättade att på 1200-talet var det fullt utbyte mellan Kalmar och Lübeck och att man pratade tyska i Kalmar då.

Vi fortsatte att åka, men de långa backarna var väldigt hårda i de nedre delarna och dessutom låg de i skugga. Vi åkte ett par långa åk men försökte sen hålla oss i de övre delarna, men tyvärr blev de också iskalla, särskilt med de gamla liftarna där man sitter på några bara ribbor. Vi kämpade på men fick till slut ge oss för kylan. Så tog vi oss in på Rifugio Averau där vi fick ett eget litet rum på översta våningen. Här serveras mat av väldigt hög kvalitet. Till förrätt fick vi någon sorts burratafylld ravioli och till varmrätt åt vi fylld kanin! Avslutade med glass och varma hallon...

Det är häftigt att få bo på så hög höjd mitt ute i det totala bergslandskapet och med en stor bergstopp som vakar över en under natten.

Alperna Runt 2020, 28-29 januari

Tisdag 28 januari

Härlig frukost på Hotell Villa Rosa med underhållning i form av fem italienska familjer. Christian ca 5 år äter enbart Nutella till frukost, men varför inte? Nötter är väl både gott och nyttigt. I köket härskar en kort, kvadratisk dam som med hög röst talar om hur allt är och hur allt ska vara.  Hon kompletteras av en lång, trådsmal, yngre kvinna som är totalcharmig. Vi har roligt både vid frukost och middag.

Vädret denna januarimorgon var mer furiöst än charmigt. Men trots vindvarningar gick kabinen och vi åkte upp till Col Rodella. 

Sikten var mer eller mindre obefintlig men vi åkte över till Belvedere ovanför Canazei och molnen lyfte från marken och åkningen blev bra.

I en lift pratade vi skog och storm med en skidlärare. Han berättade att det vi sett av stormfälld skog inte var hela effekten av stormen. Stora delar av skogen har blivit instabil och träden faller fortfarande, nästan ett och ett halvt år senare. Snacka om utmaning för skogsägarna.

När vi hade bestämt oss för att avsluta med två åk till, åkte jag ut i backen samtidigt som det kom en kraftig vindstöt eller tog den slut eller var det en isfläck – jag vet inte. Men skidorna försvann under mig och jag åkte på sidan en lång bit nedför backen. Jag slog i höften ganska hårt, men under färden ner bestämde jag mig för att bara åka på isbarken tills någon lös snö stoppade mig.  Sen tog det ett tag innan jag tog mig upp på fötter och hade känt att det inte var något som hade gått sönder. Bara en rejäl smocka. Vi struntade i sista åket och tog kabinen ner. Sen självmedicinerade jag med ormsalva, voltaren och en timma sömn. Dagen avslutade vi med ytterligare en middag med italiensk Fellini-underhållning.

Onsdag 29 januari

Obegripligt nog fungerade både ben och höft bra. Ömt naturligtvis och ont när jag lyfter benet i trappan – men inte värre än fullt uthärdligt.

Solsken, solsken, solsken. Och dessa berg som jag bara kan älska!

Kabinen upp och riktning österut mot Arrabba.

Dessa härliga långpassager som vi har åkt så många gånger. Flera liftar är utbytta sedan sist och flera har tillkommit. Vi fortsätter ovanför Arrabba och vidare mot Marmolada. Passerar nedförslöpan där Anton gjorde en volt med brädan för många år sedan. Trädgårdsstolsliften är fortfarande kvar. Vi fortsätter i dalgången nedanför Marmolada-glaciären till salsiccia-restaurangen. Men idag blev det pizza! Härlig Napoli med sardeller och kapris från vedeldad ugn.

Tillbaka igen. Det kallnar fort i skuggan och vi fryser rejält på tillbakavägen. Men eftersom de har byggt nya liftar går det väldigt smidigt att ta sig upp i systemet jämfört med förr.

Dagens liftsamtal blev med två män från Biarritz. Först pratade vi bindningar och sen berättade de att Frankrike bara är regnigt och om man bor i Biarritz kan man bara gå till plagen mellan kl 8 och 9 på morgonen – sen blir det för mycket folk! Eventuellt är september uthärdligt....

Alperna runt 2020, 27 januari

Långsam frukost för mig och lite snabbare för Jonas och Eva-Katarina som åkte tillbaka till Innsbruck.

Lennart och jag packade ihop och åkte vidare upp i Val di Fassa till Campitello. Utefter vägen såg vi mer av stormens förödelse efter bergväggarna. Jag trodde inte att det kan vara möjligt att ta hand om all den stormfällda skogen på de branta sluttningarna. Sen upptäckte jag att det bara var rotvältor på stora ytor och skogsmaskiner långt, långt upp. Så imponerande!

Jag var helt slut. Vi fick vårt hotellrum och jag somnade med en gång och sov i över två timmar och hade nog kunnat sova ändå längre. Vår plan var att ta fram utförsskidorna och ta liften upp i systemet. Men eftersom det inte var så många timmar kvar av eftermiddagen tog vi längdskidorna igen. 

Hur obegriplig är tillvaron!? Nu var det återigen kalla, hårda spår, minusgrader och solsken!! Vi stakade/gled upp till Canazei och ner en bit nedanför Campitello utan större ansträngning! Tänk vad "om" och vädret ställer till med! "Om" det hade varit färre i startgrupperna och "om" det hade varit samma väder som förra veckan och idag. "Då" hade jag åkte på under 8 timmar!!!!

Alperna runt 2020, 26-27 januari

Denna dag går mellan hopp och förtvivlan och leken är på allvar!!

Ångesten inleddes kvällen innan i en av hotellets matsalar. Rummet var helt och hållet inklätt i plast. Där skrapades, borstades, putsades, vaxades och fluorades å det vildaste, svenskar och norrmän/kvinnor om vartannat. Vi tog fram Kuzmin-skrapan och drog glidytorna och lagade i lite av tejpen och sen var det klart!

Väckning 04:30 söndag morgon. Den enda trösten som finns med den tidpunkten är att på Vasaloppet går man upp kl 03.00 och äter en halv liter havregrynsgröt i skarp bamba-belysning. Här blev det yoghurt och två dubbelmackor att ta med på bussen. Men det var något som inte stämde med Lennart, visst kan han vara motvillig med tidig frukost. Men nu var det något annat. Jag gjorde mig i ordning men Lennart stannade kvar, magen gjorde ont och han mådde tjyvtjockt….

 Trist att gå iväg utan sin bästa hopp-och-lek-kompis. Men Jonas, Eva-Katarina och jag äntrade bussen och slumrade iväg mot starten i Moena. Vi fick sitta kvar i bussen fram till start. När jag var på väg till min startfålla gick damernas start med Britta Johansson Norgren. Sen rullade det på med startfålla efter startfålla. Det är ingen masstart utan rullande start där man kliver ut i spåret och får sin egen starttid. 

Vi var väldigt många i vår startfålla, blandat 70km-åkare och 45km-åkare, så många att vi inte fick plats i själva fållan. Direkt efter start är det en stigning och där blev det rejält trångt och snömos utan spår. Min förhoppning, förmodligen alla andras också, var att vi skulle sprida ut oss och att vi skulle få spår längre fram. Men så blev det inte. Det var fuktigt i luften och i snön, plusgrader och nysnö under natten ger sämsta tänkbara förutsättningar för att skidspåren ska hålla.

Det är två mil upp till Canazei, förra gången vi åkte hade vi kalla spår och solsken och jag fattade aldrig att det ens gick uppför. Det fattade jag denna gången. Det var oerhört slitigt med sockersnö, trångt och kö uppför varenda lite backe. Min rygg har varit riktigt bra och inte gnällt sedan andra dagen i Seefeld. Nu sa den ifrån efter en mil, gnissel och gnäll från ryggslutet. Jag bestämde mig för att tåla och uthärda upp till Canazei för att se om det ordnade sig med spår efter vändningen. Tjämpa, tjämpa. Åt en halv macka i Campitello och 5-6 muggar dricka! Vid vändningen stod ett fantastiskt gäng och spelade och hejade. Mungiporna åkte upp och utförsåkningen började. Visserligen utan särskilda spår – men vad göra om inte fortsätta?  Tjämpa, tjämpa. Ibland var det sladderspår med ispucklar, mestadels inga spår alls, ibland blev det totalstopp i uppförsbackarna där folk tvekade och bromsade i nedförsåkningen. På ett ställe var det tvärstopp, till slut tog jag av mig skidorna som en del andra och gick uppför. Mot min egen ordning bestämde jag mig för att det var för tuff belastning att stå still med skidorna i saxställning i tvärbacken. Trots det tog det 20 minuter att långsamt ta sig upp, dessutom var det ingen direkt störtloppsbacke när jag väl fick åka.

Det verkar som om spåret är omlagt en hel del sedan tidigare. Det är mängder med skog som är nerblåst efter stormen i oktober 2018. På bergssidorna ligger fortfarande granarna som plockepinn. Därför har sannolikt en del av skogsvägarna där spåret gick lagts om.

När jag räknade på min sluttid på uppvägen beräknade jag att den skulle bli 10,5 timmar och sen funderade jag på när de stänger målet. Men nu började det kännas mer rimligt att jag skulle ligga under 10 timmar. Innan jag startade hade jag hoppats gå på runt 8 h! Väl nere i Predazzo gick 45km-åkarna i mål och sen det gick att hålla annat tempo. Det blev glesare mellan åkarna och antydan till spår blev tydligare, men de var sladdriga och med isbucklor i så många gånger var det bättre att åka utanför.  Men fungerade att både staka och dubbelstaka.

Det blev roligare åkning och till slut var jag nere vid extraslingan som går till den nedre vändningen. Den är ca 6 km, förra gången trodde jag att den var två mil, men den kändes inte alls så nu. Där började de sätta ut marschaller utefter spåret och efter bron fullföljde jag planen att lägga på klister. Jag fick snabbhjälp av TOKO samtidigt som jag sörplade i mig en gel. Sen drog jag förbi varenda en som var före mig i backen, genom gränderna i stan rullade det på fram till ett fantastiskt mottagande med musik och folk som hejade utefter hela målrakan. Helt underbart! Så otroligt att jag kunde göra hela loppet, att kroppen håller och är så stark. Tack för alla timmar på spinning och rullskidor och tack för att de finns där när de behövs. Tack också till Björns coachande ord som finns kvar i huvudet från spinning-passen på Wellness – de klickar fram även vid skidåkning. Även om det inte fungerar att åka skidor som en anka!!!

Jag gick i mål på 8.59.13, det viktiga är att det står 8 timmar eftersom min förhoppning var att åka på runt 8 timmar (helst under). När jag fick sträcktiderna kunde jag se att jag hade högre hastighet efter 68 km uppför sista backen än under de första två milen till vändningen!

Vi förfirar Jonas 60-årsdag med den här resan och loppet och han gjorde en strålande insats. Han gick in på 7.33.48 och Eva- Katarina var så nöjd med sitt lopp att hon funderade på om hon inte skulle ha kört 70-km också!

Nu ska vi laddar vi om inför nästa lopp som går från Toblach till Cortina på lördag!