Alperna runt 2020, Cavalese

Torsdag den 23 januari.

Efter ytterligare en härlig frukost med nygjord omelett och allt annat man kan önska sig men inte orkar äta lämnade vi Seefeld. Förhoppningsvis kommer vi tillbaka till det här härliga hotellet och de exelenta skidspåren någon mer gång. 

Jonas och Eva-Katarina åkte tåg och buss till Cavalese på onsdagskvällen. Nu var de med PWT-travel uppe på högre höjder för att känna på snön i Lavazè. Vi navigerade uppför serpentinvägar och genom skogar som drabbades hårt i en storm hösten 2018. Det såg ut som stora kalhyggen men marken bestod helt och hållet av rotvältor. Vi passerade flera stora timmerupplag, så stormen måste ha tagit som vår ”Gudrun”. I Lavazè träffade vi Jonas och Eva-Katarina som precis hade kommit dit och sen gled vi runt på fin-fina spår med blå himmel i solsken.

Efter lagom mycket träning fortsatte vi ner till Cavalese och vårt nästa hotell. Det ligger precis bakom målet vilket kan bli ganska behagligt på söndag kväll.

PWT travel har 500 deltagare från Finland, Norge och Sverige! Vi bor på ett antal olika hotell. Hos oss bor det mestadels norrmän och en del svenskar.

I Cavalese är hela byn dekorerad och förberedd för söndagens målgång. Norska, svenska och finska flaggor dominerar, precis som språket på dem vi möter.

Fredag den 24 januari

Upp och hoppa igen! Idag bjuds det på skidåkning i Seiser Alm. Det ligger på platån rakt ovanför Cavalese, men för att komma dit måste man åka tillbaka ner i Adigie-dalen ut på motorvägen och upp igen på norra sidan om massivet. Det innebar att vi hade 1 ½ timma i buss dit - och hem! Men det var det värt. Området är nog bland det finaste och mest idylliska man kan tänka sig, både sommar och vinter. Där finns skidspår av olika längd och svårighetsgrad och vi roade oss tillsammans med folk från många andra länder.

I fonden på platån ligger Langkofel och Plattkofel. Där var vi för drygt 10 år sedan med delar av vår familj. Vi gick upp från öster ner i grytan och sen klättrade vi på höger insida för att komma upp till kammen. Vi var utrustade för ”klettersteig” med selar och hjälmar – men det saknades vajer och möjlighet att säkra sig. Så till slut var vi tvungna att vända och sakta ta oss ner igen. Det är ett spännande minne som gör sig påmint när vi ser bergsformationen igen. Och fortfarande kittlar tanken att det skulle vara spännande att komma hela vägen upp.

Denna gången blev det ingen bergsklättring utan vi höll oss i spåren och avslutade med lunch i solskenet innan det var dags att återvända med kabinen ner till bussen.