lördag 25 februari 2017

ALPERNA RUNT 2017, Cervinia 2017-02-20 till Dolomiterna 02-25


Måndag morgon, kall snö och lika soligt som igår. Så här ser Monte Cervino ut från Italienska sidan med Lennart som skalgubbe. Berget är 4478 högt och Lennart är 187 cm så nu kan ni med en liten enkel skalövning räkna ut på vilken höjd vi står!


Åker man över passet till Schweiz byter berget namn till Matterhorn, det stora varumärket. Det är 157 år sedan tävlingen om att först nå toppen avgjordes. Det var en tragisk historia med två lag som var på väg upp samtidigt, ett från den Italienska sidan och ett från Zermatt i Schweiz.  Den 14 juli 1865 nådde engelsmannen Edward Whymper toppen tillsammans med fyra andra från den Schweiziska sidan. Men på nervägen föll en av engelsmännen och drog bland annat med sig Croz som var en mycket framstående alpinist från Chamonix. Whymper klarade sig och fortsatte att bestiga höga toppar världen runt.


Men vi vände ryggen mot Monte Cervino och tog i stället sikte mot Valtournenche. Lift upp i passet mot öster. När vi kommit över öppnade sig en härlig dalgång, inte lika bred och stor och med en sådan mängd av pister som i Cervinia, men stora böljande pister som ringlade ner. Jag stannade till på ett ställe för att ta en bild.


Då sladdar en gul jacka till precis framför mig och ropar till någon annan lite ovanför. Hoppsan – den där rösten kände jag igen! Det var Peter Wänehag, kyrkoherde i domkyrkan i Kalmar. Det är inte lätt att känna igen varandra i skidkläder! Vi kramade om varandra och var mest överraskade över ett sånt oväntat möte mitt i snön och solskenet.

Lunchen åt vi på en liten restaurang i backen, med utsikt över min trippeltolkning av Valtournanche, kurvig dal, kurvig toapil och kurviga rastaflätor.


Hemfärden blev ganska kall i öppna sittliftar och knapplift. Överst i passet var det rejält kallt och fantastiskt fin snö. Vi åkte ner hela vägen till Cervinias dalstation för att försöka hinna köpa bröd innan liften stängde. Men alla affärer hade lunchstängt till kl 16, när liften stänger, så det var bara att återvända uppför alla trappor igen.  Vi bytte strategi och åkte upp igen och över till vår sida för att utnyttja hela dagen i backen. Efter att ha avslutat skidåkningen bytte vi skor och traskade ner till och upp från byn efter att ha trängts med alla andra svenskar i matbutiken.

Tisdag och sikte på Zermattsidan. Jag återgick till vinterkläder, dubbla kallingar och ullfleece, eftersom vi skulle upp i de övre delarna av systemet. Förhoppningsvis även upp till Klein Matterhorn om inte kön till kabinen är allt för lång. Men när vi klev ut genom dörren var det alldeles ljummet ute och molnen kröp långt ner i backarna. Det var bara att byta plan och finna sig i att det inte fanns några liftar öppna i de övre delarna.

Vi åkte i mellan och nederdelen av systemet. Det snöade lite grann och sikten var bitvis dålig. Men fantastiskt nog kändes det inte som något större bekymmer, italienarna pistar sina backar som släta dansgolv, skidorna är fortfarande pålitliga (men bör snart slipas) och vi båda känner oss väldigt trygga med åkningen. Vi åkte oss hungriga och bestämde oss för att lunchmackorna kan vänta tills i morgon då det säkert är bra väder för en tur över mot Zermatt. Eftersom vi har läst om en Restaurang Êtoile som drivs av en svensk kvinna, Ulla, bestämde vi oss för att se om det var möjligt att äta där. Vi har åkt förbi stället tidigare, men hur vi än åkte kunde i inte hitta det. Till slut blev det Le Bricole, en väldigt liten restaurang som ligger precis intill pisten där vi går för att komma till vår lägenhet. Det ångrade vi inte. Lennart tog pasta med svamp och jag tog en ravioli med valnötssås. Helt ljuvliga. Valnötskaka till avslutning som kronan på verket.

När vi kom ut efter denna sköna lunch hade det ljusnat betydligt och molnen var på väg bort. Upp i backarna igen. Men ju högre upp vi kom med liftarna desto mer blåste det. Liftarna drog ner farten flera gånger och ibland kom det riktiga körare ned från passet som tryckte på liftkorgarna.






Idag känns det som om vi har åkt skidor i de finsktalande delarna av Cervinia. Vi har hört finska på restaurangen, i alla liftar och liftköer. Det har även pratats en del svenska, franska och polska (?) men allra minst italienska.

Onsdag och utflyktsdag till Schweiz. En ny lyxig dag med lika blå himmel igen. Nedfart till byn och upp med kabinen till Plan Maison, kön går förvånansvärt fort. Vidare med nästa kabin till Cime Bianche. Där hamnade jag med elva andra varav några pratade litauiska. En av dem pratade oavbrutet och alla vi andra var tysta, men så säger han plötsligt utan att vi andra har någon som helst koll på sammanhanget: ”My husband disappeard when he orderd champange! So please, order vodka!” Detta ska alltså sägas med östeuropeisk intonation och sammanhanget får man hitta på själv. Effekten i liftkabinen var obetalbar, alla log och började skratta. Efter den språkövningen fortsatte vi vidare med ytterligare en gondol. Den är sprillans ny och ser ungefär ut som en tåg- eller spårvagn inuti och rymmer 70 personer. Imponerande. Så var vi uppe vid Plateau Rosa på 3480 m.

Skidindustri med reklam för Emporio Armanis skidkläder som alla skidlärare har
Vi fortsatte över passet in i Schweiz. De första backarna här är väldigt flacka och breda och går över Theodulglaciären. Över till Trockener Steg, därifrån går kabinen upp till Klein Matterhorn. 


Men vi fortsatte vidare ner till Schwarzsee och därefter Furi som ligger på 1867 m, så långt en tur på över 1500 m. Där stannade vi – hade vi fortsatt ytterligare hade vi landad ner i Zermatt. Från Furi tog vi kabinen upp till Riffelberg där vi fortsatte med tåg, Gornegrat-bahn. Uppe på Gornergrat spanade vi in Monte Rosa-hyttan som ligger mitt bland glaciärerna under Duforspitze. Det är så mäktigt och häftigt med alla höga berg och glaciärer så jag kan aldrig se mig mätt på det.

Våra fina skidor och det sannlöst fula hotellet på Gornergrath
Idag hade jag med mig gårdagens lunchmackor, men Lennart hade sparat sina i kylen! Så vi delade och kompletterade med kex och choklad. Nu är vi inne på sista julchokladen, tack till Jonas och Eva-Katarina – den med chilin är supergod! Efter att ha hjälpt ett ryskt par med fotografering fortsatte vi ner igen.

I Furi tog vi kabinen uppåt. Den kabinen börjar nere i Zermatt och växlar över på en ny lina i Furi, fortsätter upp till Schwarzee, växlar lina och vidare hela vägen upp till Trockener Steg. Man kan alltså åka i samma lilla kabin med plats för 8 personer i över 1300 höjdmeter – otroligt ingenjörsarbete. I Trockener Steg tog vi den gamla gondolen upp till Klein Matterhorn (3883 möh). Där spanade vi in alla 4000-meterstoppar som solade sig i solskenet runt oss. Duforspitze, (i Monte Rosa-massivet) 4634 möh, Liskamm 4527 möh, Breithorn 4165 möh – har en otroligt elegant kam, Matterhorn 4478 möh, Gran Paradiso 4061 möh, Mont Blanc 4809 möh och Grand Combin 4314 möh. Phu!!!

Breithorn


Utsikt mot söder från Klein Matterhorn


Liftbygge på 3883 meters höjd, ny lift till Klein Matterhorn 
Vi avstod från besök i isgrottan och fortsatte vidare ner över glaciären och tillbaka till Plateau Rosa och Italien. Så fick vi några ytterligare åk innan liftarna stängde – de gäller att vara på rätt sida passet kl 16 när liftarna stänger och skidpatrullen kommer!


Torsdag och sista skiddagen i Cervinia. Lika soligt och fint som igår men aningens kallare. Det innebär plusgrader, men inte 10 utan snarare närmare ett par grader på morgonen. Eftersom det är så stora höjdskillnader i dalen är det oftast kall snö så fort man kommer upp med en lift, framför allt på förmiddagen. På eftermiddagarna har det varit ganska sorbé-aktigt i de nedre delarna av systemet. Uppe i passen har det blåst rätt mycket vissa dagar och då har snön blivit helt hårdblåst.




Innan vi gick ut lagade jag min jacka, det blir visst slitage på både kläder och utrustning när man är ute så här länge...
Idag har vi åkt nästan hela dagen i Cervinia. Vi gjorde en sväng på Schweiziska sidan på morgonen men för övrigt har vi hållit oss på Italienska sidan och framför allt i de övre västra pisterna. Det har varit förvånansvärt lite liftköer så många gånger har vi bara åkt rakt in. Däremot var det kö till Restaurang Êtoile, svenska Ullas restaurang. Men det var vi beredda på så vi åkte dit på förmiddagen, tog en kaffe och bokade bord innan det var dags att äta.

Sen roade vi oss i med smöråkning i backarna som är stora och breda. Det finns några svarta backar, men den översta som vi var mest sugna på var stängd. Vårt ledord som vi har kört efter under de tidigare veckorna kan vi inte tillämpa här. Det har vi fått från Pelle som i sin tur fick det av en fransk skidguide för flera år sedan. Det lyder: ”Törrn örraund thö bömps”. Här finns bara några bumps när man åker ner de sista svängarna till hotellet på eftermiddagen.


Lunchen åt vi på ”Ullas”. Det är en svensk kvinna som driver restaurang i övre delen av systemet. Hon är nog känd av alla svenskar som reser hit och de flesta gästerna var svenska. Fisksoppan är världsberömd men eftersom vi förutsatte att den inte kan vara bättre än Göstas så blev det pasta med vildsvin respektive tortellinin med päron och valnötter. Superduper!

Efter lunchen åkte vi ett par åk från toppen och vinkade adjö till Schweiz för den här gången. Sen tittade vi söderut och vinkade adjö till Gran Paradiso där glaciären solade sig i eftermiddagsljuset långt borta.

Fredag morgon och dags att lämna Cervinia. Himlen var tjock och det började snöa mer och mer. Vi hoppades på att det inte skulle vara mer än att det höll undan från vägen ner så att vi skulle slippa snökedjor. Vi packade ut i bilen och städade av köket och pratade med killen som synade lägenheterna. Anläggningen har varit med ett tag, vi gissade på 70-talet, och det behövs en del underhåll. Framför allt är det lyhört och det fixar knappast en vaktmästare. Vi tuffade iväg redan vid nio och det var inga problem alls med snön på vägen. Nedanför Valtornench slutade det snöa helt. Det är många serpentiner ner genom dalen, men vägen känns inte alltför luftig.

Väl nere i Aostadalen styrde vi kosan mot Turin och sen Milano. Jag pratade en stund med pappa Stig eftersom det var mammas födelsedag. Han skulle åka till kyrkogården med vintergäck och snödroppar och jag berättade var vi var. Då undrade han om vi inte skulle ta vägen om Milano eller Turin. Eftersom vi har varit i Milano tidigare och vi inte fick tag på några bra platser på La Scala nappade vi på hans fråga och bestämde oss för att köra in till Turin.


Vi båda två hade nog bilden av en tung industristad men i stället hittade vi en gammal romersk stad med Kejsar Augustus vid den gamla stadsporten. Staden är ombyggd i barockstil och ganska stilig. Vi gick en runda och var inne i domen för att se Kristi liksvepning, men vi såg den enbart i kopia. Och frågan är om det originalet de har verkligen är originalet, men det spelar väl ingen roll.



Sen gick vi en runda runt fredagsmarknaden som dignade av grönsaker i alla dess färger och former. Avslutade med fika och fortsatte sen ut på motorvägen förbi Milano, Gardasjön och vek sen av norrut mot Bolzano genom Adige-dalen. Lennart hade bokat ett rum på Gasthaus Steg. Det låg på en mindre väg, i princip under motorvägsviadukten, på vägen upp mot Val Gardena.

Lördag morgon och frukost inklusive ”faschingkuchen”. Fasching är fastan som firas med karnevaler och maskerader här. Faschingkuchen såg ut som små munkar och var fyllda med aprikosmarmelad.

Så fortsatte vi upp och in mot nästa bergsmassiv, Dolomiterna. De är av helt annan sort än alperna och är mycket kantigare och trubbigare. Tyvärr har de fått väldigt lite snö här i år och här finns i princip heller inga glaciärer. Däremot är de duktiga på att göra snö, men frågan är hur mycket kemikalier de använder? Det var nästan barmark hela vägen förutom på norrslänterna och i skuggan. 

Lennart har bokat en lägenhet i Sankta Cristina som vi hittade med hjälp av gps’en. Det är ett helt nybyggt lägenhetshus, eller eventuellt om och tillbyggt äldre. Det ligger precis intill kyrkan ett par kvarter ovanför vägen, gatan upp är smal och vindlar i smala krökar och det var ett under att vi fick med oss bilens underrede och högra bakhjulet, över ett stup ner till grannen, när vi gjorde en 360-graderssväng med pik in i garaget.

Efter inlastning i lägenheten bytte vi om för längdåkning och tog ett skutt diagonalt över dalen på kartan, ut från garaget och ner i dalen igen….Vi åkte över till Seiser-Alm, där längdåkningseliten tränar ibland. Upp genom skogen från snöfria ängar till ett vintrigare landskap, om än förstärkt med konstsnö i spår och backar. Det ligger backar och hotell utspridda på olika ställen på ”platån” som knappast är platt. I fonden ligger Langkofel och Plattkofel och mot söder tornar en bergskant som jag gissar gränsar mot Val di Fassa (eller Fiemme?).

Här brukar eliten höghöjdsträna!


Vi la på klister på skidorna och åkte ett par kilometer tills vi kom till en ”alm” med restaurang och trädäck. Där åt vi en sen lunch i solskenet och fortsatte sen vidare i spåren. Lennart kände av sin förkylning och tog ett flackare spår och jag fortsatte slingra upp på fantastiskt fina spår med utsikt över hela landskapet. På ett par ställen passerade jag över skidbackar med folk, annars var jag nästan helt själv. Luften var helt stilla, solen färgade de tunna molnen, jag hade bra fäste uppför och lite för bra glid för utförsåkningen och allt var så där underbart som det bara kan vara en helt vanlig lördagseftermiddag i februari. Det var en så fantastisk eftermiddag när man nästan kan dricka ljuset, luften och livet.
Langkofel och Plattkofel, upp och ner mellan dem gick vi en sommar för ett antal år sen




3 kommentarer:

  1. Kan bara förstummat utstöta olika vokaler som aaaaaaaaa ooooooo uuu iiiiii och mmmmmmm. Och på vilken höjd står Lennart? På 3478 m mätt från nästippen. Så klart.

    SvaraRadera
  2. Tack Jonas för snabbt svar, tyvärr räknade du inte helt rätt. Du ligger 200 m för högt i ditt svar, plus/minus nästippen.

    SvaraRadera
  3. Ja men det svaret kan jag vara nöjd med. Jag drog till med 1000 meter under Matterhorn, enligt kartboken. Tack vare era bilder tror jag att jag fått en "målbild" för nästa års långlopp, som fick mig att springa 10 km igår i gråvädret. Kiropraktorn som jag var hos idag, var lite impad. Och min ichiassmärta börjar ge med sig. Ska ni köra längd resten av veckan?

    SvaraRadera