ALPERNA RUNT 2017, Oberammergau, König Ludwig Lauf, 2017-02-01 till 02-06

Vi packade ihop och gav oss iväg på förmiddagen. Det var hyggligt väder och vi körde upp via Bregenz där vi tankade gas. Efter tankningen knackade bilen till när jag körde ut på motorvägen, det kändes som om motorn inte gick på alla cylindrar. Men vi kom upp i fart och sen gick motorn som den brukar. Vi kom till Oberammergau i Bayern, södra Tyskland fram på eftermiddagen, checkade in på vårt hotell och fortsatte till startplatsen för König Ludwig Lauf. Den var inte helt inbjudande, halva startområdet var som en sjö. Det var även parkeringsplatsen så vi tänkte flytta bilen, men när vi startade motorn igen lät den som en trött traktor. Den röda varningstriangeln lyste skarpt och det stod ”Systemfel, lämna bilen genast till service!!!!”. Okej – vi ringde försäkringsbolag och bärgning och kvällen slutade med att vår bil hamnade på verkstad i Weilheim tre mil bort. Senare visade det sig att det var fel på styrningen av gasreglaget. Eventuellt skulle verkstaden kunna laga det till på måndag annars till tisdag.

Fredag morgon, promenad in till byn där vi mötte Jonas och Eva-Katarina som kom med tåg. Vi lämnade våra skidor på sten-slipning och glider. Tillsammans gick vi till nummerlappsutdelningen och sen provade Eva och Jonas sina skidor. Gemensam middag på kvällen som avslutades med våfflor och glass!

Holmenkolls vallaservice som påstår att de fixar biffen med Petter Northuggs skidor

På lördag morgon träffades vi vid stadion och hejade på alla som körde fristils-loppet. Sen tog vi på oss skidorna och åkte längs med forsen upp i dalen. 

Bäverspår vid bäverspår

Startstranden

Efter ny inspektion av startplatsen fortsatte vi till Ettal och det stora klostret. Det verkar som om det fortfarande är kloster, men de har även tillverkning av Ettal-öl och Benediktinerlikör i olika kulörer. Efter en lunch med strudel fylld med surkål och rökt skinka (de såg ut som stora kanelbullar med sås!!) tog vi tävlingsspåren tillbaka till Oberammergau. Efter förberedelser för loppet, klistervalla och gemensam kväll sov vi gott och drömde om hårda, kalla snabba skidspår.

Söndag och tidig morgon med frukostkorg på rummet som hotellet grejat. Surbeskt kaffe och vetexduks-bröd, men vi hade ju laddat väl dagen innan så det fick duga. Minusgrader ute!! Buss från hotellet upp till starten i Ettal. Kallt!! Startområdet var helt fruset och när vi la ner skidorna i snön frös det fast 5-8 mm stort ”isgrus” i klistervallan. Det gick att åka där det var hårt spår, men så fort det var löst ”isgrus” så stoppade det. Jag övervägde att lägga på ett tunt skikt med burkvalla på klistret, men avstod. Nåväl, sedvanlig väntan i bajamaja-kön och sen uppställning i startfållan. Det visade sig att antalet startande inte var fler än runt 900 så det var inte aktuellt med startgrupper. Nu fick vi äntligen reda på hur långt loppet skulle vara, officiellt är det 50 km, men på lördagen hittade vi ingen uppgift om hur mycket de skulle korta! Nu sa de i högtalarna att det skulle vara 39 km – eller var det 38 km ??? Oklart – nej 38 km var det!!

Himlen var nästan klar, solen sken på bergstopparna, ett par minusgrader – allt var så där som det ska vara! Startskottet gick och det var bara att försöka hänga med i isgruset utan spår de första hundra metrarna och skidor som hackade fram som en bil som håller på att få motorstopp. 

Jag höll mig upprätt i alla fall. Jonas såg jag inte röken av, han bara försvann, Lennarts röda mössa hade jag lite koll på framför mig. Till slut kom jag fram till där spåren började och kunde börja åka, då slets isgruset bort under skidorna och sen hade jag ett perfekt fäste i uppförsbackarna.  Lennart fick jag koll på vid uppförsåkningarna och jag insåg så småningom att det var jag som var Fästet och han var Glidet. Kampen skulle alltså stå mellan Fästet och Glidet. Om Glidet ska vinna måste han orka ta sig uppför alla backar med mediokert eller inget fäste alls. Jag var ifatt Glidet i flera uppförsbackar, men han åkte ifrån mig så snart det var utförsåkning. Jag borde ha kortat klistret en till två cm, det tog emot och försämrade glidet.

Det var en tvåvarvsbana och när jag var på nerväg efter att ha passerat högpunkten första gången låg det en stav framför mig i spåret och det var några som ropade åt mig, men jag tyckte att det var svårt att plocka upp den. Sen kom det en scooter, och jag trodde att de skulle plocka upp staven, men sen lät det swoosch och under några millisekunder befann jag mig mitt i hela eliten som passerade på sitt andra varv. Det är en häftig känsla, det går blixtsnabbt och man är enbart lycklig över att man inte har försökt byta spår eller lagt krokben för någon.

Vid vår sista vändning vid högpunkten var jag precis med skidspetsarna i Glidets skidor, men då fick Glidet komma till sin rätt! Efter de första ca 30 km på tvåvarvsbanan fortsätter spåret nedströms till målet i Oberammergau. Men innan vi fick åka över floden gick spåret i en slinga upp över en vägbro, så jag fick ytterligare en möjlighet att använda mitt superklister och ta tillbaka en del av avståndet mot Glidet. Till slut gick Glidet in på 3:25  och jag kom in på 3:27!! Sicken lycka! 

Vi hade varit ganska pessimistiska innan. När vi tränade i Montafon hade vi långa km-tider och vädret och spåren här hade ju inte lovat några överraskningar avseende snabbhet, så vi hade hoppats att vi åtminstone skulle vara under fem timmar och max sex timmar. Men var var Jonas? Ingen av oss hade sett honom på hela tiden, hade hans vallning gått åt pipsvängen? Hade ha hamnat hos sjukvården på grund av ischias? Hade han brutit stavarna eller skidorna redan i starten? Vi letade oss in i idrottshallen med duschar och pasta och klev över folk som låg och vilade eller satt och åt på golvet. Där stod Jonas och lyste som en sol, nyduschad och fin med en generat leende på läpparna. Han hade ju inte gått under 3 timmar – men låt gå för att 3:04 är ju helt okej!!!

SUPERGRATTIS!!!

 Så var det Eva-Katarina. Hon startade samtidigt som Jonas gick i mål och skulle köra 23 km som ändrades 19 km. Eva hejade vi gemensamt in i mål på 2:24 och som glatt konstaterade att nu kan jag åka ”Halvvasan” nästa år! Härligt!

Efter sedvanlig stämpling av våra Worldloppet-pass, mycket prat, pasta och öl tog vi adjö av varandra och Jonas och Eva-Katarina gick till stationen för at åka hem med tåg. Lennart och jag, Glidet och Fästet, gick tillbaka till vårt hotell där vi för en gång skull utnyttjade ett hotellspa. Ljuvligt. Därefter ”bara en liten förrätt” eftersom vi inte var så hungriga. Lennarts kalla ankbröst täckte en middagstallrik och min förrättssallad mättade också som en hel middag. Vi åt middagen tillsammans med ett svenskt par från Borås och hade en riktigt härlig kväll. Under dagarna här i Oberammergau har vi även träffat skidåkare från Bullaren som vi åkte tillsammans med i Tartu skimarathon och många andra skidåkare framför allt från Västergötland och Västsverige. Som Boråsparet konstaterade och som vi själva har sagt så många gånger, idrottsevenemang av denna sorten förenar människor från olika delar av världen, vi leker tillsammans och har bara kul, i tävlingarna är det en själv man tävlar mot och alla är med utifrån sina egna förutsättningar.