Fredag morgon, promenad in till byn där vi mötte Jonas och
Eva-Katarina som kom med tåg. Vi lämnade våra skidor på sten-slipning och
glider. Tillsammans gick vi till nummerlappsutdelningen och sen provade Eva och
Jonas sina skidor. Gemensam middag på kvällen som avslutades med våfflor och glass!
Holmenkolls vallaservice som påstår att de fixar biffen med Petter Northuggs skidor |
På lördag morgon träffades vi vid stadion och hejade på alla
som körde fristils-loppet. Sen tog vi på oss skidorna och åkte längs med forsen
upp i dalen.
Bäverspår vid bäverspår |
Startstranden |
Efter ny inspektion av startplatsen fortsatte vi till Ettal och det
stora klostret. Det verkar som om det fortfarande är kloster, men de har även
tillverkning av Ettal-öl och Benediktinerlikör i olika kulörer. Efter en lunch
med strudel fylld med surkål och rökt skinka (de såg ut som stora
kanelbullar med sås!!) tog vi tävlingsspåren tillbaka till Oberammergau. Efter
förberedelser för loppet, klistervalla och gemensam kväll sov vi gott och
drömde om hårda, kalla snabba skidspår.
Söndag och tidig morgon med frukostkorg på rummet som
hotellet grejat. Surbeskt kaffe och vetexduks-bröd, men vi hade ju laddat väl
dagen innan så det fick duga. Minusgrader ute!! Buss från hotellet upp till starten
i Ettal. Kallt!! Startområdet var helt fruset och när vi la ner skidorna i snön
frös det fast 5-8 mm stort ”isgrus” i klistervallan. Det gick att åka där det
var hårt spår, men så fort det var löst ”isgrus” så stoppade det. Jag övervägde
att lägga på ett tunt skikt med burkvalla på klistret, men avstod. Nåväl,
sedvanlig väntan i bajamaja-kön och sen uppställning i startfållan. Det visade
sig att antalet startande inte var fler än runt 900 så det var inte aktuellt
med startgrupper. Nu fick vi äntligen reda på hur långt loppet skulle vara,
officiellt är det 50 km, men på lördagen hittade vi ingen uppgift om hur mycket
de skulle korta! Nu sa de i högtalarna att det skulle vara 39 km – eller var
det 38 km ??? Oklart – nej 38 km var det!!
Himlen var nästan klar, solen sken på bergstopparna, ett par
minusgrader – allt var så där som det ska vara! Startskottet gick och det var
bara att försöka hänga med i isgruset utan spår de första hundra metrarna och
skidor som hackade fram som en bil som håller på att få motorstopp.
Jag höll
mig upprätt i alla fall. Jonas såg jag inte röken av, han bara försvann, Lennarts röda mössa hade jag lite koll på framför mig. Till slut kom jag fram
till där spåren började och kunde börja åka, då slets isgruset bort under
skidorna och sen hade jag ett perfekt fäste i uppförsbackarna. Lennart fick jag koll på vid
uppförsåkningarna och jag insåg så småningom att det var jag som var Fästet och
han var Glidet. Kampen skulle alltså stå mellan Fästet och Glidet. Om Glidet
ska vinna måste han orka ta sig uppför alla backar med mediokert eller inget
fäste alls. Jag var ifatt Glidet i flera uppförsbackar, men han åkte ifrån mig
så snart det var utförsåkning. Jag borde ha kortat klistret en till två cm, det
tog emot och försämrade glidet.
Det var en tvåvarvsbana och när jag var på nerväg efter att
ha passerat högpunkten första gången låg det en stav framför mig i spåret och
det var några som ropade åt mig, men jag tyckte att det var svårt att plocka
upp den. Sen kom det en scooter, och jag trodde att de skulle plocka upp
staven, men sen lät det swoosch och under några millisekunder befann jag mig
mitt i hela eliten som passerade på sitt andra varv. Det är en häftig känsla,
det går blixtsnabbt och man är enbart lycklig över att man inte har försökt
byta spår eller lagt krokben för någon.
Vid vår sista vändning vid högpunkten var jag precis med
skidspetsarna i Glidets skidor, men då fick Glidet komma till sin rätt! Efter
de första ca 30 km på tvåvarvsbanan fortsätter spåret nedströms till målet i
Oberammergau. Men innan vi fick åka över floden gick spåret i en slinga upp över
en vägbro, så jag fick ytterligare en möjlighet att använda mitt superklister
och ta tillbaka en del av avståndet mot Glidet. Till slut gick Glidet in på
3:25 och jag kom in på 3:27!! Sicken
lycka!
Vi hade varit ganska pessimistiska innan. När vi tränade i Montafon hade
vi långa km-tider och vädret och spåren här hade ju inte lovat några
överraskningar avseende snabbhet, så vi hade hoppats att vi åtminstone skulle
vara under fem timmar och max sex timmar. Men var var Jonas? Ingen av oss hade
sett honom på hela tiden, hade hans vallning gått åt pipsvängen? Hade ha hamnat
hos sjukvården på grund av ischias? Hade han brutit stavarna eller skidorna redan
i starten? Vi letade oss in i idrottshallen med duschar och pasta och klev över folk som låg och vilade eller satt och åt på golvet. Där
stod Jonas och lyste som en sol, nyduschad och fin med en generat leende på
läpparna. Han hade ju inte gått under 3 timmar – men låt gå för att 3:04 är ju
helt okej!!!
SUPERGRATTIS!!! |
Efter sedvanlig stämpling av våra Worldloppet-pass, mycket
prat, pasta och öl tog vi adjö av varandra och Jonas och Eva-Katarina gick till
stationen för at åka hem med tåg. Lennart och jag, Glidet och Fästet,
gick tillbaka till vårt hotell där vi för en gång skull utnyttjade ett
hotellspa. Ljuvligt. Därefter ”bara en liten förrätt” eftersom vi inte var så
hungriga. Lennarts kalla ankbröst täckte en middagstallrik och min
förrättssallad mättade också som en hel middag. Vi åt middagen tillsammans med
ett svenskt par från Borås och hade en riktigt härlig kväll. Under dagarna här
i Oberammergau har vi även träffat skidåkare från Bullaren som vi åkte
tillsammans med i Tartu skimarathon och många andra skidåkare framför allt från
Västergötland och Västsverige. Som Boråsparet konstaterade och som vi själva
har sagt så många gånger, idrottsevenemang av denna sorten förenar människor
från olika delar av världen, vi leker tillsammans och har bara kul, i
tävlingarna är det en själv man tävlar mot och alla är med utifrån sina egna
förutsättningar.
Hahaha...så rolig text! Det är så kul att följa er på resan!
SvaraRaderaTack för en trevlig helg! Skulle gärna åka ett lopp genast nu till helgen, bara jag inte var förkyld. Här har vi typ 2 cm snö. Minnena från den här resan blir en blandning av skidåkning, extremt(!) roliga barockkyrkor, överflöd av träsnideri med tusentals krucifix, julkrubbor..., mat, prat och åka tåg. 25 timmar hem till Norrköping gick rätt bra. Längtar redan efter nästa långlopp....!
SvaraRadera