ALPERNA RUNT 2017, Serre Chevalier, Col Perdu och La Grave 2017-02-15 till 02-17

Onsdag, solsken och trötta ben efter tunga träningspass i puckel- och offpist dagarna innan. Vi åkte bort till Le Monêtiere les Bains, parkerade och åkte upp med Bachas-liften. Med solsken och blå himmel kommer mycket folk men de högre backarna var inte riktigt lika välbefolkade. Vi värmde upp med ett par åk till Pic l’Yret (2830 möh) och sen tog vi oss öster ut via det otroliga landskapet som formats av glaciärer. Jag gissar att det är drumliner och randmoräner och hela området som kallas för prärien är helt otroligt vackert. Vidare upp med Clot Gauthier och till L’Eychada, 2659 möh.

Lunch och lunchutsikt 

Vi fortsatte över Serre Chevalier-toppen och bort till Col du Prorel. Där var snön riktigt slurry, som vårsnö, eftersom solen hade legat på hela dagen. Efter ett åk ner vände vi och började ta oss tillbaka med mot Bachas och Le Monêtiere les Bains. Liftarna är överlag väldigt gamla, det finns ett flertal med helt odämpade trädgårdssoffor, men nu vi har nästan lärt oss att sätta oss utan att få dem som ett slag i vaden, ryggen eller i hjälmen. Det finns även ett antal knappliftar som stryper flödet av skidåkare på strategiska punkter i systemet. Men när vi åkte på detta hållet lyckades vi åka mot strömmen och slapp stå i alltför långa liftköer. Backarna ner till de liftarna har jag döpt till ”trattbackar” eftersom de fylls med folk ju närmare liften mad kommer och avslutas med en jättekö till liften.

Vi avslutade skidåkningen med att gena över fälten ner till parkeringen. På fälten som är som terrasser får man hoppa ner lite vid varje steg, där ligger det stora grus-och-stenhögar här och var. Först trodde vi att det var gödsel för utkörning till våren men sen såg vi att det var sten. Då funderade vi på om det bor smålänningar här som har plockat stenen ur jorden. Men frågan är om det kan vara glaciären som har släppt ut sten och grus i prydliga högar under en tid då glaciären låg ganska stilla över dalen.

Beaufortost!

Efter inpackning i bilen åkte vi ner till guidekontoret i Briancon. Helena och Lars var på gång från Chamonix, lite höga av upplevelsen av att ha gått ut från Aiguille de Midi och sen åkt hela Valle Blanche. Guidekontoret ordnade ihop oss så att vi fyra fick en egen guide som skulle kunna prata engelska. Efter diverse överläggningar och kommunikation med Helena och Lars som satt och körde husbilen genom tunnlar och på slingriga vägar verkade allt falla på plats och ordna sig. Hem och packa, vila benen och sova inför morgondagen.

Torsdag morgon, väckning klockan sex, havregrynsgröt och kaffe. Helena och Lars hade lyckats hitta vår parkering mitt i natten och vi väckte dem nästan klockan åtta. Ner och träffa guiden, Victor, och så iväg på slingriga vägar upp till en liten, liten by Le Laus, med ett auberg, restaurang, superfina längdspår och en stor parkering (parkeringen var nästan tom när vi kom men full på eftermiddagen).

Området ligger i Les Ecrine

Vi parkerade och satte på stighudarna på skidorna och så började uppförsgången genom dalen. Victor kollade att vi hade lavinutrustning, solkräm, vatten och lunch.

 Lars drog på i inledningen och Victor undrade om han hade ätit ett lejon till frukost, så säger man tydligen här om den som är mycket stark! Vägen upp genom skogen fick mig att tänka på när jag var 9-10 år och vi var med familjen i Edsåsdalen och skulle bestiga Grofjället, skog och uppför på tjärvallade träskidor. Proportionerna och skalan var nog samma som nu, som vuxen med 700 höjdmeter framför näsan. Vi kämpade på i solvärmen och det blev tyngre ju högre upp vi kom.

Väl ute ur granskogen glesnade även lärkträden och vi började snirkla uppför i en fantastisk gryta.

Victor var hela tiden pigg och lätt som en ekorre, medan våra steg gick långsammare och långsammare. Tillslut började jag räkna stegen för att få ordning på tröttheten. Men som med det mesta så kommer man ändå fram – i detta fallet upp till slut – och där var vi! Mitt i ett pass, Le Col de Perdu, (det förlorade passet) 2479 möh. På en smal kam där vi kunde kika ner på Refuge Napoleon långt nedanför oss på andra sidan. Några andra  skidåkare fortsatte på kammen för att få en ändå längre nedförsåkning, men det var inget som Victor rekommenderade pga av lavinrisken. Vi åt en snabb lunch för att få njuta av snön medan den ännu var kall.

Mina fötter var inte riktigt kompis med mig, insidan på höger häl kändes som om den var prydd med en rejäl blåsa, trots tejp. Ovansidan på vänsterfoten kändes som om det var skavsår in på benen. Men det var bara att knäppa kängorna ordentligt, sätta på skidorna och så var det dags för dagens belöning. Victor ordnade oss i turordning efter rutin och erfarenhet och sen var det bara att följa efter i den helt fantastiska snön.

Det kändes verkligen så där som det ser ut på bild och jag upptäckte till och med surf-känslan, det var så härligt att jag fick tårar i ögonen av mer än fartvinden. Vi fick ett antal fina svängar ner i grytan och sen fortsatte vi in mot skogen. Där lurade Victor in oss i en riktig trollskogsåkning och vi hängde på efter bästa förmåga. Någon vacker skidfilmsåkning tror jag inte att vi presterade men roligt hade vi.

Tillslut landade vi ner tillbaka till Le Laus där vi bjöd Victor på kaffe i solskenet.

När vi var tillbaka i Briancon på eftermiddagen igen parkerade vi bilen utanför ringmuren. Då fick vi till vår stora förtjusning se ett skådespel vi aldrig upplevt tidigare. En hel tankbil som fyllde på vin direkt i vinbutiken!

Påfyllningsanläggningen för bag-in-box, bara att välja!

Kvällen firade vi med promenad genom stan och restaurangmiddag. Vid promenaden tillbaka beundrade vi kvällsutsikten och hörde till och med en koltrast som spelade i träden nedanför ringmuren. Våren är på väg. Helena och Lars sov i husbilen på parkeringen precis utanför försvarsmuren och vi sov som stockar i vår lilla lägenhet.

Fredag och en liten sovmorgon. Solsken och lika fint väder idag också. Nu fanns ingen återvändo det måste bli en tur till La Grave. Denna plats som är väldigt svår att läsa sig till och förstå vad det egentligen är. Vi sa hej då till Helena och Lars som skulle tillbaka till Megève för att åka skidor med goda vänner. Så startade vi färden in i dalen igen, förbi hela Serre Chevalier-massivet och vidare västerut. Genom ett par tunnlar, den första var så smal att vi var glada att vi inte mötte någon buss eller lastbil. Upp genom Col Lautaret. Där var det ganska mycket snö över allt och utefter vägen var det rejäla skärningar genom snön på flera ställen. Nedåt igen och med stora imponerande massiv på sidorna. Efter en halvtimma var vi nere i La Grave och parkerade. Det finns bara en lift och den är 40 år. Man åker i små korgar som är hopkopplade fyra i taget. Jag var lite nervös eftersom det var så svårt att veta vad vi gav oss in på.

Överallt står det anvisningar om hur man ska bära sig åt på glaciären och att allt är på eget ansvar och risk. Färden upp med liften gick med utsikt över dalen, bergsmassivet och de stora glaciärmassorna.

Ibland kunde vi se antydan till pist så vi gissade att det nog ändå finns något säkert sätt att ta sig ned på. Efter två kabinliftar kom vi upp till 3200 möh. Där fanns en liten restaurang med ett soligt trädäck. Men man kunde fortsätta vidare ändå längre upp. Då fick man tolka efter en större fyrhjuling upp till en liten knapplift. För säkerhets skull bestämde vi oss för att börja med lunch. Vi kombinerade medhavda mackor med köpekaffe och blåbärstårta. En fransk flicka konstaterade att den varma chokladen kostade 4 euro, men i Paris kostar den 5 euro!

Efter lunch och lite modigare tog vi våra skidor och liftade med fyrhjulingen till knappliften. Fortsatte upp med den till 3600 möh. Otrolig utsikt över hela alpvärlden. Runt omkring var det olika grupper med folk som försvann utanför linorna för att åka på glaciären och i lössnön. Men för att få riktigt fin lössnö gissar jag att man måste komma in i de områdena som kräver ganska mycket glacärvana och kunskap. Att enbart åka utanför det avspärrade området gav knappast inte bättre skidåkning än den vi har haft i Serre Chevalier, och absolut inte bättre än gårdagens underbara åk från Col de Perdu. Men det stora och mäktiga med upplevelsen var storheten i bergsmassivet, glaciären och den otroliga utsikten.

3600 möh

Vi åkte ett antal åk i den översta backen och sen fortsatte vi nedåt. Innan vi åkte ned från den översta kabinstationen kollade jag med lift-mannen som intygade att det är jättefin åkning och det är bara att åka, trots alla skyltar om säkerhetsrisker.

Vi tog oss ut och nedåt, det var relativt brant i början, men det var hanterbart. Det finns inga pistmarkeringar så hela tiden fick vi hålla koll på var det var som mest åkt. Ibland kom det några andra som vi kunde hänga på en bit men eftersom vi var väldigt försiktiga och avvaktande gick det inte så fort för oss. Sen kom vi till en smal passage där vi nog hade kunnat välja en annan väg, men det var inte läge att vända då.

Vi åkte, jag kasade, ner vid gropen till höger

Jag har jättesvårt för att övermanna mig själv och våga svänga när jag inte utrymme på sidan. Så jag tog mig ned den första halvan genom hasning. Lennart försökte prata ner mig, men det är framför allt huvudet som måste vara med. Styrkan och svängarna har jag egentligen – men att tro på det är en annan sak. Vi tog oss ned och åkte med riktiga svängar sista biten genom couloiren och vidare ut i ett större landskap. Lite längre fram kom vi ut på en skrååkning, traversering på ett spår med skarsnö. Det var en lång sträcka och mycket brant på sidan. Eftersom solen hade legat på var spåret isigt och snabbt och den stora rädslan var att inte kunna hålla koll på farten. Men tillslut planade det ut och vi kunde stanna och andas innan vi åkte ned sista biten till kabinbanans mittstation. Där klev vi in och pustade ut under vidare nedfärd till byn.

Så nu är dagens utmaning klar. Men nästa gång vi åker till La Grave ska vi hyra en guide, inte direkt för att gå med sele på glaciären utan för att hitta en bra väg ned.

Tillbaka i Briancon handlade vi lite frukostmat och sen avslutade vi dagen med en middag i restaurangen tvärs över gatan, den heter Tempelriddarna, som tydligen har bott där.