Alperna runt 2020, sista etappen Chamonixdalen

Tisdag 11 februari

Den sista natten i Tignes fortsatte snöandet tills fram på morgonen. Det hade kommit ett bra dump och första funderingarna var om vägen ut var öppen och om vi skulle köra med eller utan snökedjor. Vägen var öppen, bussar och bilar körde som vanligt. När jag såg vår oskottade gata så bestämde jag mig för att det fick bli med snökedjor, i alla fall på framhjulen. Enklast är så klart att sätt på dem redan i parkeringsgaraget. Där är lite varmare och framför allt ingen snö upp till halva hjulet. Idén var måttligt bra eftersom bilen stod en våning ner i garaget och uppfarten var en rätt brant betongramp. Snökedjor är bra i snö, men har inget vidare fäste på betong. Med en brutal manöver kom jag upp och ut. Jag körde till vår entré och parkerade i en oskottad parkeringsficka. Under tiden hade Maria burit ner allt bagage så det var bara att packa ihop och dra vidare. Det hade aldrig gått vägen att köra in och ut från p-platsen utan kedjorna, men när vi kom till stora vägen mot civilisationen så kändes den rätt välskottad så kedjorna åkte av igen. Det är i alla fall bra att träna på dem då och då.

Mot Chamonix-dalen! Ner till Albertville gick det galant. Snön tog snart slut och övergick till regnvåt väg. I Albertville svängde vi av mot en väg som leder direkt till Chamonix, men det var lite konstiga symboler på Googlekartan som antydde avstängd väg. Jodå, den raka vägen var blockerad tydligen på grund av stenras. Alternativet var någon äldre väg som klättrade upp på bergskanten i serpentiner i stället för att gå i dalen. Vi kom i alla fall fram vid ett-tiden och checkade in på hotellet.

Detta är fjärde gången vi bor på samma hotell. La Couronne i Argentiere är ett över hundra år gammalt hotell med massor av charm. Golven går i vågor och knakar rejält, men trivseln är stor, sängarna utmärkta och frukosten riklig. I år hade frukosten kompletterats med ett våffeljärn. Annars är det äggkokarbadet som är den stora attraktionen. Det hänger några ägghållare på kanten i olika färg. Man väljer en av dem, stoppar i sitt ägg och sätter en äggklocka på 7 minuter för löskokt. Argentiere ligger på 1200 möh så koktiderna blir förlängda. Om korttidsminnet räcker i 7 minuter så kommer man ihåg sin färg när klockan ringer.

Onsdag 12 februari

Skidåkning i Grand Montets. Vi åkte runt i systemet. Bra med snö och fin åkning, men det var fostrande hårt på sina ställen. Dessutom kunde vi konstatera att kabinen till toppen på Grand Montets (grekliften) inte gick, inte ens bärlinorna till liften fanns kvar.

Oskar och Fredrika var i samma system idag. Vi träffade på dem på eftermiddagen och fick förklaringen till fenomenen. Att det var stenhårt i pisterna berodde på att det hade regnat veckan innan och sedan frusit på det. Det gav ett stenhårt lager med skare som väl inte den värsta pistmaskin kunde rå på. Att grekliften inte gick beror på att den skadades i en brand i dalstationen hösten 2018. Vid svetsningsarbete i samband med renovering så började det brinna i lifthuset. Då smälte vajern och brast. Båda gondolerna kraschade, i synnerhet den som befann sig i toppen.

Torsdag 13 februari

Det var egentligen rätt hyfsat väder på förmiddagen, men vi var inte så raska idag. Vi valde systemet vid Le Tour och när bussen hade tagit oss dit hade det mulnat på och det började strax snöa. Efter ett par åk tog snöfallet i och det blev snömörker. Det var dags för lunch på ett favoritställe i backen strax ovanför första liften.

Efter lunchen skulle vi åka ner. Snön hade ökat och det gick inte att se till nästa pinne. Långsam åkning tills vi skymtade lifthuset i det vita mörkret. Vi fegade och tog liften ner. Tillbaka till Argentiere för att lämna in skidorna för årets slipning och sedan buss till Chamonix för att shoppa. Jag ville gärna ha en fräck reliefkarta över Mont Blanc-massivet, som vi hade sett på hotellet och även på dagens restaurant. Den skulle finnas i en butik i Chamonix.

Bussresan måste räknas som en del av upplevelseindustrin. Vi lotsades fram av en kolugn chaufför som hela tiden fyllde bussen med pianomusik av Chopin. Bussen var knökad med folk, en blandning av fransoser och göteborgare. Alla var snöiga och våta av dagens väder så bussens fönster immade igen hela tiden. Två av passagerarna längst fram fick uppdraget att hålla framrutan ren och torka hela tiden. En fransman och en göteborgare hjälptes åt och nådde tillsammans över hela rutan. Efter ett tag blev det stopp i trafiken. Det var någon olycka som väl berodde på halkan i den våta kramsnön. Mitt i detta kaos står en helstressad kvinna och försöker sätta på snösockar på sin bil. Bussen haglar av kommentarer och goda råd på omväxlande franska och göteborgska om både kvinnan med snösockorna och hur bussen bäst borde passera olycksplatsen. Busschauffören lirkade fram bussen med hög precision och minimal marginal mellan bilarna medan kvinnan snett bakom mig refererade hela händelsen högljutt bakåt i bussen på gedigen göteborgska. Många tackade för en trevlig tur när de steg av bussen i Chamonix.

Vi travade runt i stan och hittade vår butik. Den ligger mitt emot hotellet som heter Point Isabelle. Det är också namnet på en av topparna i massivet. Den som först bestiger en topp får sätta sitt namn på den och den första som besteg denna topp var en kvinna vid namn Isabelle. Hon var en av de tidiga kvinnliga pionjärerna på klättring på 1800-talet. På den tiden var det stil på folk så kvinnor som klättrade var iförda långkjol och hatt, fattas bara annat!

En reliefkarta kan man inte rulla ihop eftersom den är tredimensionell.  Vi röjde runt i den tomma butiken och hittade två olika kartor båda sisådär 1 x 1,5 meter i storlek. När vi hade bestämt oss för den ena och jag skulle ställa tillbaka den andra hade butiken fyllts med folk. Efter lite joxande lyckades jag riva ner en spotlight från taket. En ilsken mamma typ björnhona tyckte att det var mitt fel att hennes son brände sig på fingrarna när han tänkte plocka upp lampan. Jag var helt oförstående.

Det kändes inte lämpligt att släpa in ett paket på 1 x 1,5 meter på bussen tillbaka så det fick bli tåget. Det är rymligare och dessutom snabbare i snöslasket. Efter ett par stationer så fylls hela tåget med ett stort gäng UCPA-ungdomar. Så härligt de har det tillsammans med skidåkning och hela samvaron på anläggningen.

Denna lyckliga dag avslutades med att vi delade på en baguette och en liten aprikospaj i hotellets lobby. Vi hittade dessutom ett backgammon så vi kunde spela ett par partier.

Fredag 14 februari

Sista dagen på snö. Vi har åkt hela dagen i Le Balm-systemet. Efter nattens snöfall så var det gått om mjuk snö att åka. På sina ställen lite väl mycket. Troligen hade det snöat till ganska sent på natten så några pister var inte pistade. Rolig men tung åkning i röda backen ner mot Vallorcine. Vädret kallades för växlande molnighet. Det betyder mestadels solsken från blå himmel med något enstaka moln på vår höjd som svepte in oss i ludd. Vi passade på att ta en panino på stående fot till lunch medan luddet varade. Sedan mera åkning, åkning. Vi gjorde nog alla nerfarter minst en gång. Det blev en mycket lyckad sista dag i pisten. Två trötta och glada skidåkare avslutade med var sin ”vin chaud” innan bussen till hotellet.

Efter skidåkningen gick vi och bunkrade för hemfärden. Det gäller att passa på och köpa sådant som inte finns hemma, t ex lokala ostar och kaninpaté. Nu sitter jag och skriver dessa rader efter en avslutningsmiddag bestående av ankbröst och chokladmousse för min del medan Maria valde en laxsallad följd av en crème brulée. God natt och imorgon börjar hemfärden med övernattning i Hannover och stormvarning i Sverige för söndagen. Alltid händer det något.

Alperna Runt 2020, Tignes

Staffal - Tignes, torsdag 6 februari

Liftarna är igång och solen skiner. Vi har packat ihop våra väskor och får hjälp med dem ner till liftstationen. Sen tar vi kabinliften upp till toppen dit vi gick igår och sen åker vi vidare ner på Alagna-sidan. Vi åker en lång fin backe i en ravin där vi vandrade sommaren 2017. Det är imponerande att se var leden gick upp i den nästan lodräta skrovliga väggen, upp till platån som låg ovanför. Där uppe var det ett grönt, böljande landskap med ett par hundra får som gick och betade!

Bara för att se hur det ser ut så åkte vi hela vägen ner till Alagna, lite dumt kanske för det var både isigt, trångt och vått och vi fick gå ett par hundra meter för att kunna ta kabinen upp igen.  Vi hade inte så lång tid på oss eftersom vi skulle vidare efter lunch. 

Efter lite dividerande åkte vi ändå en extra backe innan vi åkte över passet igen och ner till “vår” liftstation. Vi plockade med oss våra väskor, tog kabinen ner och fortsatte sen vidare med bil genom dalen som var mer som en smal ravin med byar som växte upp här och var på kanterna. Väl nere i Ivrea tankade vi gas och bunkrade mat. Sen var det bara att ta sig ut på motorvägen och styra ratten västerut i Aostadalen.

Även om fem timmar inte låter så länge så tog körtimmarna lång tid och totalt blev restiden längre än vi önskat. Efter att ha slingrat upp från Albertville på mörka serpentinvägar kom vi till slut upp till Tignes Le Lavachet. Där letade vi reda på vårt hus. Det lustiga var att gatan inte hade något namn, bara huset! Lennart hade bokat en ”studio” genom Airbnb. Den var mindre än de hotellrum vi har bott i tidigare och i stället för en dubbelsäng är det en ”bäddsoffa” med en utdragbar säng och i stället för sedvanliga garderober finns ett litet pentry. Toan/duschen tillhör nog också de minsta i sin kategori. Men så kan det vara när man är i franska alperna!

Tignes, fredag 7 februari

Vi lyxade med sovmorgon men kom iväg till liftkortförsäljningen före lunch. Då låg just det systemet nere så vi var tvungna att åka ett steg vidare upp till nästa lilla by för att köpa liftkort. Men vad gjorde det när solen sken och alla liftar var igång åt alla håll. Vi började västerut och åkte upp förbi "hålet i klippan", den piercade klippan. 

Det är märkligt att behöva inskolning på nya backar, nya lutningar, ny kultur mellan människorna i backen! Här var det betydligt fler snowboardåkare vilket också ger sin karaktär.

I Italien har vi upplevt en stor blandning av folk från ”hela” Europa. Många ryssar, polacker och hela Östeuropa blandat med folk från Norden, Holland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Här är det övervägande franskspråkiga, en hel del britter, en del danska och svenska.

Efter att ha stått i kö på en restaurang uppe i backen tröttnade vi på engångs-servicen och maten som inte såg ut att vara lagad med någon större kärlek.

I stället åkte vi ner till Val Claret och fick en fin plats i solskenet med sallad och kyckling-sandwich. Under eftermiddagen fortsatte vi att utforska systemet runt hela Tignes. Tillsammans med Val d’Isère heter området Espace Killy efter Jean-Claude Killy, Frankrikes motsvarighet till Ingemar Stenmark, men drygt 10 år tidigare.

Tignes, lördag 8 februari

Sol, sol, sol. Idag siktade vi in oss på att åka över till Val d’Isère.

Upp med ett par liftar, från Tignes sen ner och över ytterligare tre-fyra pass varav det sista var en sittlift som gick upp över kanten och sen ner igen på andra sidan. Varje gång en liftkorg passerade över högsta punkten hördes ett sus från dem som satt i liftkorgen när marken försvann under dem.

Efter den liften fortsatte vi upp ytterligare en bergssida över Glacier du Pisailles upp till Pointe du Montet 3428 möh. Det är fortfarande ett område för sommarskidåkning – men frågan är hur länge till? Vi åkte ett par turer i backarna där uppe och sedan började vi åka tillbaka. Det blev många väldigt fina åk med bra utrymme och inte särskilt mycket folk i backarna. Många åk hade vi backarna nästan för oss själva.

Nedanför glaciären fick vi en himmelsk lunch med världens finaste Quiche Lorraine som höll oss mätta resten av dagen…

... ända tills solen gick ner.

Tignes, söndag 9 februari

Eftersom väderprognoserna för de kommande dagarna var fyllda med snöfall och en del plusgrader passade vi på att ta oss runt hela Tignes-systemet inklusive glaciären. Vi åkte motsols i systemet och började med den långa svarta backen från ”hålet i klippan” ner till Tignes 1550, Les Brévièrs. Där finns stora offpist-områden som hade varit härliga att våga sig ut i OM det hade varit mer lös snö och OM vi hade hyrt oss en bergsguide…

Men i stället fick vi bekänna färg i den svarta backen och belöningen blev crepes med Nutella i solskenet!

Vi gick några steg bortåt i byn och såg den gamla kyrkan. Tignes har anor från medeltiden och det är trakter som har haft högalpint jordbruk sedan dess. Men på 1930-talet smidde det franska elbolaget planer för en stor damm utan att byborna fick veta det. Dammen byggdes och byborna stämde ENF på 50-talet. Jag vet inte hur det gick eller om de fick någon ersättning.  Nu ligger dammen där med en stor dammvägg ovanför byn.

Vi tog oss vidare tillbaka upp i systemet, bland annat med en ”antikrunda” som tog 20 minuter och som barn varnades för att åka med! Till slut tog vi kabinen upp till den högsta toppen Grand Motte, 3456 möh. 

Vi kikade ner på glaciären där Karin åkte snowboard med UCPA, en sommar för ca 17 år sedan! Liftstolparna för sommarliften finns kvar så sannolikt är den fortfarande igång. Däruppe körde pistmaskiner utanför pisterna och plöjde. Det såg ut som stora potatisland. Vi kunde inte lista ut varför, kanske för att samla snö när det blåser. Kanske för att minska risken för crevasser, sprickor, eller för att kunna behålla snön bättre under sommaren. Innan vi åkte ner igen passade vi på att äta lunch på terrassen. Restaurangen var mycket mån om det lokala, både recept och produktion. 

Jag tog en soppa och Lennart åt nygjord pasta, han fick till och med se när pasta-maskinisten fixade fusilli, pastaskruvarna direkt till hans tomatpasta.. 

Allting övervakades nogsamt av en äkta Sankt Bernhardshund som hade blivit frisläppt från sitt pass.

Tignes, måndag 10 februari

Utan wifi försmäktar vi inte på denna franska skidort! Min bok tog slut igår och Lennart är uppslukad av Carlos Ruiz Zafon. Trots det och trots att solen saknades totalt idag tog vi oss ut i blötsnön och blåsten även om vi inte var lika raska som andra dagar.

90 % av liftarna var stängda och komiskt nog var detta första gången vi inte åkte rakt in i liften, varken här eller på de andra ställena vi har varit på. Upp i liften med handskarna som skydd för ansiktet och väldigt långsamt och tveksamt nerför. Det var som att leka blindbock fast i stället för att allt var svart och mörkt så var allt vitt. Jag tappade rumsbegreppen helt vid ett tillfälle och trodde att backen lutade mer och mer så jag försökte kanta och luta mig mot backen. Men tillslut föll jag på sidan eftersom det var helt plant! Det måste ha sett osannolikt roligt ut. Lennart undrade vad jag gjorde eftersom det såg ut som om jag bara kröp ihop och la mig ner!

Vi tog oss ner och var tillräckligt blöta för att inte åka mer just då. Vi spanade runt i några sportaffärer och sen var det dags för pizza. I denna del av världen gäller ost-pizzor i alla former. Allra helst ska det vara savojard-pizza med potatis och ost. Men det har vi klarat av en gång tidigare och den koman minns vi fortfarande. Lennart beställde en med chorizo och jag en med ost! Vad annars? 

In kommer en ostpizza, ”Coeur de neige”, med en hel stor Burito (mozarella) som en snöhjärta ovanpå. Vi blev mätta idag också och funderade aldrig på någon dessert.

För att slippa råka utför totalkoma tvingade vi oss upp i backen igen och vimsade runt i snömörkret innan vi hittade rätt väg att ta oss tillbaka till vår lilla studio.

Alperna runt 2020, Staffal och Albergo del Ponte

Staffal - Gresoney, 3 till 5 februari

Måndag morgon och vi möttes av en osannolik kakbuffé. Tyvärr är jag ingen sötfrukost-människa, annars hade detta varit paradiset. Men oavsett alla olika sorters kakor så blev vi erbjudna riktigt fin nygjord omelett, gott bröd och ett mycket lokalt smör.

Vädret var soligt men väldigt vått och varmvindar tryckte upp genom dalen. Vi fortsatte med bilen upp genom dalgången till Staffal där vi parkerade och tog skidor och en tredagarspackning och gick mot kabinen. Stängd. Väldigt stängd på grund av de byiga och hårda vindarna. 

Där stod vi och blickade upp mot Lyskamm en av topparna i Monterosa-massivet. 

Det är en hel rad med 4000-meterstoppar som går från Matterhorn och bort mot SaasFee. Vi gick Tour Monterosa för 2½ år sedan, den är dramatisk och brant men möjlig att göra. Nu ville vi uppleva massivet på vintern och hade bokat ett hotell som ligger uppe i liftsystemet. Men dit kom vi inte!

Lennart kommunicerade med Hotel del Ponte som meddelade att vi skulle få åka pistmaskin upp i eftermiddag! Tja, vad gör man? Kollar byns två sportaffärer, sitter nästan i lä, dricker kaffe, äter lunch och kör Duolingo!

Klockan fyra var vi på plats vid pistmaskinen och fick uppleva något vi aldrig gjort tidigare. Spännande och kul.

På Hotel del Ponte fick vi vårt rum med utsikt mot Lyskamm och en vacker men lite bråkig kvällshimmel.

Tisdag den 4 februari

Mulet, hård vind och fortfarande plusgrader. Liftar och kabiner stod stilla. 

Vi förskansar oss med varsin bok och läser och läser och läser. Jag gör knäböj och utfallssteg. Ibland växlar vi om med Duolingo med hjälp av ett klent wi-fi.

Alla hyttor och hotell är dekorerade med olika skidattribut, bilder på farmors mor och farfars far och alla deras barn. Här står det ett par Sundin-skidor från 70-talet, likadana som jag och Lennart hade och som fortfarande ligger på vinden hemma! Frågan är hur vi ska tolka det?

Vi spanar ut över den tomma pisten, ibland dyker det upp några som har gått upp med stighudar från byn och som åker ner igen. Annars händer det inget mer än att vi vänder blad ibland!

Onsdag den 5 februari

Vaknar med en klar himmel och bara lite snö som ryker över kammarna. Vi bestämmer oss för att stanna som vi har planerat från början, men om liftarna inte kommer igång idag heller ska vi gå upp till passet. Under frukosten får vi klart besked – ingen kabinlift idag heller!

Okej, vi tar fram stighudar och förbereder oss för 600 höjdmeter rakt upp.

Pisten är tom och det är bara vi och bergen. Lite längre ner ser vi en grupp utan skidor som går upp från vårt hotell men de vänder efter ett tag. När vi kommit 2/3 upp möter vi en kvinna. Hon går med skor och är på väg ner. Hon bor på samma hotell och har väl tagit sitt morgonpass!

Vi kämpar på, det är ganska flåsigt och vi sicksackar fram och tillbaka över pisten där den är som brantast. I solen och lä är det varmt och ganska svettigt under ryggsäck och ryggskydd. Men i blåsten och i skuggan är det iskallt.

Till slut är vi uppe i passet på 2900 m. Kabinen från Alagna är igång och det kommer en del folk som åker ner på det hållet. Men vi är själva och restaurangen är stängd. Vi fixar skidorna och blir iskalla om händerna. Det kommer en kvinna till som också har gått upp, hon kom hela vägen från Staffal och har gått i 3 timmar! Imponerande. Vår sträcka tog 1h45min. Vi delar på en clementin och sen åker vi ner igen. Det är för kallt att stanna längre tid.

 Nervägen tog ca 7 minuter och sen åt vi en stor portion carbonara!

För att ta vara på solskenet, lusten och leken gick vi ut igen. Vi åkte ner till ”vår” liftstation och satte på stighudarna och fortsatte upp mittemot vårt hotell. Där finns en kortare backe där toppen ligger vid en damm. Det kändes bra att träna på av-och-på med stighudarna och att ställa om bindningarna och att få rätt ordning på hela processen. När man är med andra i en grupp är det lätt att bli stressad eller tar man av handskarna och blir iskall. 

Nu körde vi växlingarna själva i eget tempo utan att klistra in oss i stighudarna eller tappa skidorna utför pisten! Det kändes som en lika viktig övning som att träna med lavinutrustningen.

Här ligger Hotel del Ponte mitt i bilden. Efter klädtvätt och dusch åt vi middag med turens andra kanin som huvudrätt!